Civilisationskritiska texter på Svenska

av Jonatan Strandberg

Nyligen berättades det om hur två fyrfotade fångkamrater genomförde ett rymningsförsök. Två unga vargar med frihetens lungor i sina muskler, rastlösa och hatiska mot den förödmjukande fångenskapen, en skymf mot det vilda som brinner i deras hjärtan. Rymningsförsöket var till en början mycket framgångsrikt och de fick för första gången i sina liv förenas med sitt byte i livets allra heligaste ritual. Efter att ha fått fyllas av energin från ett annat liv, fanns det inte för dem möjligheten att återvända till fångenskapen och den respektlösa utfodringen av torterade och misshandlade rester av andra fyrfotafolk. Efter att ha befriat en hjort, ett rådjur och två får från fångenskapen fångades de in igen.

Dagen därpå var de båda beslutsamma och överens om att döden var ett värdigare öde än fångenskapen. De kände nu till vägen ut och övertalade även sin flockhövding att följa med. Hövdingen visste att om hon följde med skulle resten av flocken inte vara långt bakom. Hon övervägde flockens bästa och fann liksom sina söner att döden var värdigare än fångenskapen. De förberedde sig och Vargmodern talade till flocken, skänkte mod i de osäkras bröst och klarhet i tankarna. En del av flocken skulle vänta tills de hörde att förtruppen nått friheten innan de följde sina kamraters spår i snön, deras välkända lukt och vägledande skall. Vargmodern och de två ungvargarna tillsammans med ett par andra utgjorde förtruppen.

Med en hård och klarsynt blick gav Vargmodern sina söner klartecken och förtruppen sprang mot stängslet.

Den ännu fängslade hälften av flocken väntade oroligt. Några extra oroliga och nervösa sprang fram till stängslet och vädrade, sprang tillbaka upp på höjder för att höra bättre. Efter en stund hördes kraftiga smällar och hela flocken stelnade plötsligt till. Spetsade öronen. En mystisk sorg växte inuti flockens hjärtan. Något var fel.

De kvarvarande samlade sig och beslöt att vänta högst till skymningen innan de gav sig av, med eller utan sin Moders klartecken.

En evighetslång väntan tog vid. Efter en stund registrerade flera i flocken en rörelse utanför stängslet, hastig och olustig. en korp flög över varghägnet och vargarna tog in dess budskap – förenade sina sinnen, sina lemmar, tankar och känslor med Jorden och allt levande; förberedde sig på något de inte rådde över. I var och en av flockens ögonpar lyste hat och kärlek, en klar låga som skulle brinna även när ögonlocken fallit ner. Hat mot civilisationens grymhet, kärlek till Jorden som fostrat deras folk sedan begynnelsen och välkomnade dem i sin famn.

En smäll dundrade tre stenkast bort. En äldre varghane såg sin yngre syster falla till marken med den röda färgen i pälsen, av samma blod som rann i hans ådror. Han kunde inget göra. Lugnet lade sig över honom och han blundade. Såg framför sig hur han och hans systrar och bröder sprang i ändlösa skogar, fyllda av liv och kraft, hur de aldrig nådde ett slut i form av ett staket, en väg, ett stängsel, eller räls. Smärtan när den kom var obeskrivlig även på vargars språk men han ignorerade den. Han var inte där – han sprang bredvid sin syster, såg hur hans valpar tumlade runt i mossbäddar och slogs om vem som var tuffast för dagen.

Hon såg hur de andra föll medan hon låg mot en rot, såg hur hennes bror blundade och hur vacker han var när han föll, fortfarande blundande och det såg nästan ut som om han log. Tårarna gjorde synen grumlig, eller var det blodet som lämnade hennes kropp, som hade målat granens rötter röda? Hon såg den sista i flocken falla ned med ett hotfullt morrande istället för det smärtsamma gny hon själv utbrast när skottet träffade henne. Morret från hennes fallna syster lät hatet få makten över hennes klara tankar. Hon kunde inte röra sig med kunde tänka klart, hatiskt, hämdlystet.

Med sin brors sista andetag i sitt suddiga synfält, det sista av hans ande som lämnade kroppen i en stigande ånga i den kalla luften, svor hon att hennes ande skulle fylla varelser och krigare med kraft att krossa de som dödat hennes bror. Hon svor att hon skulle leda hären av krigarandar och krossa den civilisation som utrotat hennes folk och snart hela jorden.

”Här är en som lever” utbrast en djurskötare
”Han dör snart, det är inget att bry sig om” kommenderade djurförman Johan Lindström
”Men borde vi inte…” invände djurskötaren men avbröts bryskt av sin förman:
”Lyssna nu! Vi har viktigare saker att tänka på. När media kommer måste kropparna vara borta och jag måste förbereda vad jag ska säga. Låter det trovärdigt med… alfahona… tvungen att skju…blåste för my… ör bedövningspilar…” rösterna tynade bort med tre ord från djupet av hennes döende hjärta: JAG HATAR DIG

Få dagar innan Skånemassakern, där 12 vargar sköts i Skånes Djurpark i Höör, sköts mer än dubbelt så många runtom i det fornom vargfyllda landet. Ockupationsmaktens ledare lät folket få veta att de ansåg den svaga spillran av vargfolkets stam vara stark, enligt vissa för stark, och lät en uråldrig civiliserad tradition återigen bli lagstödd och folkligt öppen. Efter decennier av den underjordiska hatkulten SGT (Skjut, gräv och tig) som förtrupp, blev nu varghatet inte längre något fult. Det blev uppmuntrat.

För att få till skott denna lagstödda häxjakt har SGT och andra varghatare anammat radikalare lobby-metoder. Skelett av grävling har skickats till dem som i övrigt är fiender till Jorden men som valt Vargens sida i denna strid. Mordhot och utpressning som en del i vad det innebär att ta ställning för Vargen.

Inte nog med att tusentals jägare ger sig ut på häxjakt i skogarna och glatt skadeskjuter fyra vargar, berövar dem sina testiklar, så vill även vetenskapen vara med och slåss mot sin uråldriga fiende. En zoolog kritiserade jägarnas barbariska hets och förespråkade mer civiliserade metoder. Metoder som är mer propra för moderna människor. Metoder som att ”vargexperter” om vårarna beger sig till varglyorna och med sofistikerade sprutor avlivar valparna.

Vargens relation till civiliserade människor har inte skiljt sig nämnvärt från den grundläggande konflikten mellan vildhet och civilisation. En vild människa respekterar vargen som en jämlik jägare och visar vördnad inför dess ande. En svensk jägare från Norra Dalarna hatar vargen för den rädsla den inger henne, den vilda frihet som vargen representerar i sin graciösa gång, sin sång som borrar sig djupt in i det hårdaste av mekaniska hjärtan, med den vishet om vilka vi människor egentligen är lysandes i deras ögon. Hon hatar vargen för att det är en jägare som fortfarande vet hur man respekterar liv och visar sitt byte vördnad. Till skillnad från de tvåbenta som ser sig äga såväl vilt som tamt liv att förgöra eller låta leva. Som med alla konkurrenter eller varelser som speglat den civiliserade människans ursprung, människor som icke-människor, har de blivit förföljda, i många fall utrotade.

Runt år 1000 beräknades Jordens mänskliga population till 100 miljoner; vid sammatidpunkt beräknar arkeologer, etnologer, historiker och antropologer att vargen var det mest utspridda rovdjuret på Jorden. De var till antalet fler och kunde återfrinnas på platser där vare sig civiliserade eller vilda folkslag levde – från den eviga isens land till den solfjättrade öknens hetta.

Idag talar ”experter” om att vargpopulationen består av 100-200 000 vargar. Tusen gånger så få som de en gång varit! Tusen gånger! Moder Jords mest populära byracka reducerade till en spillra av det ludna vilda.

Under 1800-talet, 1900-talet, eller för den delen även flera århundraden innan dess missade historieskrivarna att skriva om ett av de största folkmorden som ägt rum. Ett folkmord som ännu pågår, om inte med stöd av staten eller vetenskapen så i form av de SA-inspererade förtrupperna inom SGT:s underjordiska rörelse. Jägare som följer upp spår av varg, skjuter, gräver ner kropparna och tiger om att ens någonsin sett mer än spår av varg.

Men då är det alltid ockupationsmakten, segrarna som skriver historia och vad är vargen om inte ett hot mot människan och hennes rikedom? Ett hot mot de tre stackars små grisarna, mot fåren, mot Krösa-Maja och nyfödda barn. En genom historiens gång ständigt närvarande terrorist, en ulv i fårakläder, ett monster som hotar demokratin, människans frihet och rätt till ägandeskap. Mördandet av miljoner och åter miljoner ulvsystrar och bröder var nödvändigt för utvecklingen, självförsvar, av hänsyn till kvinnor och barn, för att tämja fanskapet.

Hade vargen varit den som skrivit historien hade Jorden varit vild och fri från maskiner, staket, stängsel, galler, fri från det verkliga monster som gömmer sig bakom mormors miljömärkta fairtrade-glasögon.

Medan jag skriver detta flyger kajor vakande utanför mitt galler, stärker vetskapen om att vi måste slåss tillsammans, stärka banden mellan de som försvarar livet, människor som icke-människor.

Precis som fallna ulvkrigares andar var med mig när jag attackerade det som dödat en skog jag älskat och älskar i mitt minne, finns de därute hos er när ni bestyckar er kärlek till allt levande, ert hat mot förtryckande krafter. Men de kommer att finnas där så länge livet och dess motståndskraft existerar. Det kommer inte våra levande Vargbröder och systrar. Så som de fallna ulvarnas andar finns med oss som valt Livets sid, förväntar de sig att vi finns med deras levande familj, barn och barnbarns barn.

Enligt Carina Solöga Hagman tolkar hon i ”Djurens Språk” Vargens budskap som ”det du ger är det du får tillbaka.” Det är dags att ge vargen vad den förtjänar: Rakryggade bundsförvanter som är lika dedikerade att slåss med sina liv vid vargens sida, som moderna jägare är dedikerade att slåss mot det vilda.

Vargen kommer och den är inte ensam.

För en vild framtid utan fångenskap.
Jonatan Strandberg, KVA Västervik Norra, 16/1/2010

Intervju med Ward Churchill

Av Derrick Jensen

(Översatt av Jonatan Strandberg, text från det av Green Anarchy utgivna fanzinet ”Listening to the Land – An Interview with Ward Churchill By Derrick Jensen”

Tillhandahållen av South Chicago ABC Zine Distro)

Innan europeerna anlände till USA, levde det inom dess nuvarande gränser uppskattningsvis tolv miljoner människor. 1890, året då den federala regeringen förklarade att de s.k. ”Indiankrigen” var över, bestod den inhemska populationen av endast 250 000 individer – lite över två procent av vad den varit 400 år tidigare. Och folkmordet på ursprungsfolk fortsätter med oförminskad styrka än idag.

En författare som ingående utforskat detta folkmord är Ward Churchill. I sitt arbete sammankopplar Churchill ett folks direkta förstörelse, konfiskerandet av deras land och den förrädiska roll i folkmordets utförande som litteratur och andra kulturyttringar har. Hur fortsätter folkmorden idag, i USA och i resten av världen? Hur hänger assimilitation, ideologi och t.o.m. så harmlösa handlingar som den dominanta kulturens stöld av indiansk andlighet, ihop med frågan om indiansk identitet och, slutligen, existens?

Churchills talrika böcker innefattar Fantasies of the Master Race: Essays on Litterature, Cinema, and the Colonization of American Indian; Struggle for the Land: Indigenous Resistance to Genocide, Ecocide and Expremiation in Contemporary America; and Indians R Us?: Culture and Genocide in Native North America.

Derrick Jensen: Du är den första jag sett göra en tydlig koppling mellan ”Manifest Destiny” och Lebensraumi Tredje riket.

Ward Churchill: Faktiskt, den första personen som, mig veterligen, gjorde den kopplingen var Adolf Hitler. Han konstaterade tydligt i Mein Kampf att han inte hade något av de gamla europeiska imperierna som förebild för sin ide om det tyska folkets öde. Snarare hade han det han kallade för Nordamerikas Nordiska population som förebild, med sin ”viljestyrka” att utrota ”underlägsna” folk och ta deras jord till eget bruk, att på rätt kort tid göra sig till en kontinentalmakt med globalt inflytande på händelser runt om i världen.

Det enda sättet han såg för det tyska folket att uppfylla detta öde var att expandera till områden befolkade av underlägsna folkslag. Med undantagav den judiska och den resande populationen, som vid den tidpunkten inte tilläts äga mark, var det mest underlägsna folkslaget,enligt hans uppfattning, slaverna. Han formulerade en offensiv där Tyskland drog fram från väst till öst som svar på vad han uppfattade som den historiska nordiska offensiven från öst till väst i Nordamerika. Nazisterna trägde fram i motsatt riktning men av samma anledningar, med samma filosofiska perspektiv – något som Hitler konstaterade – och använde ungefär samma metoder som han uppfattat användes i Nordamerika.

Detta handlar om att ett folk ser sig själva givna den allsmäktiga rätten att använda landområden som tillhör folk de ser som underlägsna. Denna andra grupp blir helt fråntagna sitt land, vilket kommer att komma till ”bättre” användning av den självdefinierade överlägsna gruppen. Om det inte finns någostans att flytta den underlägsna gruppen så utrota den helt. Såväl tvångsförflyttningar som utrotning förekommer i det amerikanska uttrycket av detta.Tvångsförflyttningar manifesterades tydligast i pre-1850-offensiven där folk som levde öster om Mississippi-floden med våld och tvång förflyttades till väster om floden. De nya områdena väster om floden råkade vara någon annans territorie, men allt land var ”indianskt land”, och indianer var i den amerikanska överlägsna rasens ögon utbytbara.

Efter 1850, när de Förenta Staterna beslöt att det ”permanenta Indianska Landet” väster om Mississippi-floden också var andvändbart, skiftade förflyttningspolitiken till ren utrotning. Denna skiftning gav upphov till vad David Savaldi rättmätigt har beskrivit som en ”utrotningens retorik,” vilken närvarade på alla nivåer: i media, i skolsammanhang och i offentliga politiska sammanhang. Det var bokstavligen ett uttryck för den villighet, till och med åtrå, att likvidera underlägsna varelser som skräpar ner landskapet med sin existens. De var tvungna att tas bort för att bereda väg för framsteg och civilisation, vilket innebär att bereda väg för medlemmar av en överlägsen ras, en överlägsen kultur, med ett överlägset öde – ett ”Ödesmanifest” om du vill, för att göra marken användbar på sätt som ansågs vara kulminationen av en civiliserande impuls för mänskligheten, för vilken de ansåg sig vara representanter.

Ta hela Ödesmanifestets rensning i USA, vilken reducerade den inhemska populationen med cirka 98 procent, och ta Lebensraum i Tyskland, jämför dem och du ser såväl praktisk som filosofisk samklang. Skillnader mellan de två är den uppenbara utveckling i termer av teknologisk kapacitet att utrota och förflytta populationer och vidare den finslipning i termer av social/militär organisering som skett.

Derrick Jensen: Tillhör folkmord USA:s förflutna?

Ward Churchill: Det verkar finnas en populär föreställning om att även om det ”kan” ha skett ett folkmord, så är det något som upphörde i och med Wounde Knee-massakern 1890. Detta kommer sig av, mer än något annat – vid sidan av den emotionella önskan hos de som idag gynnas av det folkmordspolitiska arvet, att slippa förknippas med det – ett grundligt missförstånd av begreppets innebörd. Denna förvirring har tämligen öppet inpräntats i det amerikanska samhället, genom den amerikanska regeringens attityd, att vägra godkänna och effektivt vägra rätta sig efter FN:s konvention om Straff och Folkmordsförebyggande krav från 1948 och framåt. Allmäna missförstånd följer i spåren av föreställningen att, för att genomföra ett folkmord måste du delta i det direkta dödandet av medlemmar i de samhällen som är mål för utrotningen. En sak är säker. Emedan mördandet av stora mängder människor är massmord, kan det men behöver inte vara folkmord. Folkmord per definition är utrotandet av identifierbara och utpekade mänskliga grupper som sådana, och du kan utrota en grupp – se till så att gruppens existens i identifierbara termer upphör – även om varje medlem som utgjort gruppen överlever som individ.

I FN:s folkmordskonvention från 1948 finns fem klassifikationer av handlingar som utgör folkmord. Den första har att göra med mördandet av medlemmar i en grupp med uppsåt att få gruppen att upphöra som sådan. De resterande fyra – 80 procent av definitionerna – har att göra med andra metoder än mord för att uppnå samma resultat.

De som genomför folkmord kan till exempel skapa förutsättningar som åstadkommer den tvångsmässiga sönderdelningen, förstörelsen eller splittringen av gruppen, så att den till slut upplöses.

De kan avsiktligt utsätta gruppen för psykiskt eller fysiskt obehag, så att gruppen ”frivilligt” splittras och själva åstadkommer sin upplösning, så att de med uppsåtet besparas besväret.

De kan med tvång förflytta gruppens barn till en annan grupp vid tidig ålder och träna dem i att se sig själva som något annat än en del av det kulturella sammanhang, i vilket de föddes. Om det händer, kan inte kulturen bära sig själv och upphör att existera. Det är förstått som en folkmordsmekanism. Det är folkmord, lagenligt genomförd.

Slutligen, de som utför folkmordet kan förhindra att gruppen förökar sig genom ofrivillig sterilisering eller abort. Ordet ”ofrivillig” är vad det handlar om. När staten påtvingar födelsekontroll i sin politik mot utpekade grupper, så att de inte kan föröka sig, med det slutliga uppsåtet att få gruppen att försvinna, så är det folkmord.

Nu, speciellt med tvångsförflyttningen av barn – internatskolsprocesserna med mera – vilka påtvingades hela den indianska befolkningen under större delen av 18-och-1900-talet, har du folkmordshandlingar från den federala regeringen mot indianer. Detta fortsattes – och det kan inte sägas ha slutat ännu – med full kraft in i den sista generationen, vilket är långt senare än de grymheter som utfördes mot judar, zigenare, slaver, polacker och alla andra som betraktades som undermänniskor av nazisterna.

I några av dessa generationer blev uppemot 80% av de indianska barnen tvångsförflyttade från sina familjer och sin tillhörighet, till internatskolor där de tränades att se på saker i termer av sin förtryckares värdestrukturer och prioriteringar. Dessa barn förvägrades rätten att tala sitt språk, att utöva sin religion, att klä sig på så sätt att de kunde representera sig själva som de var.

Okej, så landet är borta, resurserna är borta, och till och med vår identitet kontrolleras av den federala lagen. Du måste uppfylla en viss blodkvotskriterie för att bli federalt erkänd. Staten hävdar att de ”bevarar identiteten” hos indiannationerna, genom införandet av raskoder. Fråga dig själv: Vad är en nation i termer av en raskod? Till exempel finns det ingen genetisk struktur som är Lakota; Lakota är en politisk och kulturell benämning. Men det är så här de indoktrinerat indianer att tänka. Vi har inte längre kontroll över, eller ens en klar tanke om vår egen identitet, inte på det sätt som våra folk alltid har förstått sig själva i relation till andra samhällen, och alla dessa samhällen i relation till naturen. Den självkännedomen har till stor del utplånats och behöver återskapas på nytt.

Så, identiteten har stulits tillsammans med land och resurser. Vad är då kvar? Du har ju den intellektuella egendom hos de få som inte blev helt förstörda och ”dekultiverade” i de tre andra expropriationsprocesserna. Detta är en rätt tunn källa till något äkta indianskt, och nu har universums alla New Age-yuppies som givit sig själva den omistliga rätten att ta också det ifrån oss, och använda det så som det passar dem.

Vi kan beta av detta snabbt med ett statement Onondaga Fire Keeper Oren Lyons gjort. Han sade: ”Jag är en spirituell ledare bland mitt folk, och jag förstår inte vad ni pratar om med att respektera vår rätt till vår religion. Vi har ingen rätt i den bemärkelsen. Vi har ansvar och i mina ögon verkar det vara något ni försöker undvika.”

Uttryckt i dessa termer, är det väldigt få New Age:are som står i kö för att lära sig om inhemska traditioner, då de försöker undvika ansvar, undvika det arv de är en del av. Snarare än att rätta till och återskapa balans, vill de fly undan sitt arv och beslagta något annat som tillhör någon annan, så att de kan låtsas vara annorlunda än den och det de är.

Detta hjälper inte oss, inte dem eller kosmos överlag. Folk inom en tradition som skapat någon forrm av obalans behöver inse detta och göra vad som är nödvändigt för att återskapa balansen i situationen. Detta kan endast åstadkommas inom den egna traditionen. Det kan inte göras genom att de hoppar av tåget och ”blir indianer”.

I vissa sammanhang bryr sig ingen om du vill tala om indiansk religion. Vissa sfärer är allmän egendom och vissa är det inte. Detsamma gäller för ursprungliga spirituella traditioner, och det gäller även för andra former av spirituella traditioner. Det finns såklart olika utsträckning av allmän egendom beroende på traditionen.

Kristendomen är till exempel en konverterande religion, så den har ett väldigt öppet fönster för allmänhetens insyn. Men när det talas om usprungliga traditioner talas det överlag inte om konverterande traditioner. Istället för att försöka värva och konvertera, försöker de upprätthålla en given balans inom ramarna för deras samhälle. Detta kan inte genomföras när deras viktigaste symboler blir allmän egendom, tillgängliga för vem som helst att komma in och leka med.

Även inom kristendomen, som Wendy Rose har påpekat, skulle katoliker förnärmas av att hon, som indian, skulle utge sig för att vara präst. Om hon skulle dela ut nattvarden traditionsenlgt till trogna kristna skulle det bli rabalder bland katolikerna. Jämför å ena sidan hennes hypotes av att utge sig för att vara präst med den andra sidan Harley ”Swift-Deer” Reagans agerande som ursprunglig spirituell ledare. Hennes i ett sammanhang som är relativt öppet för utomståendes deltagande, hans en överträdelse av traditioner som faktiskt inte är öppna alls. Tänk nu också att hon i prästerskap blandade in lite islam, buddhism och hinduism, som om dessa också vore katolicism. Styrkan i katolikernas skrik tilltar. Hennes agerande har tagit sig bortom blott kätteri till ren gudsförsmädelse. Men det är precis detta surrogata ”medicinmän” gör i praktiken. De blandar lite Lakota, lite Dine, kanske lite Shoshone med medicinhjulen, lite Cherokee ört-grejer och bara lite grann av ormoljemånglare. De mixar ihop det hela och kallar det ”ursprunglig spiritualitet” och säljer det till vilken jävel som helst villig att betala.

I denna process undermineras integriteten och heligheten i de ursprungliga traditioner de plockat ifrån. Underminera dem tillräckligt och de kommer att försvinna. Så det vi talar om här är inte harmlöst. Detta är en väsentlig del av hela den folkmordsprocess vi har talat om.

Derrick Jensen: Vad kan jag göra för att återskapa balans i min egen tradition?

Ward Churchill: Det enkla svaret är att se dig omkring och klura ut vad som är fel. På sätt och vis är det en övermäktig uppgift, för att det finns så mycket som är fel. Men å andra sidan är det enkelt för det finns så mycket att göra att alla kan hitta något och ta itu med det. Bekämpa. Följ inte strömmen. Gör motstånd på sätt som du förstår, i de sammanhang där du befinner dig. Försök inte att undvika. Ta tjuren vid hornen. Konfrontera. Tvinga fram förändring inifrån den unika verklighet du konfronterar just nu. Det orsakar, på ett omedelbart vis, systemets nedbrytande. Det kan enbart ske genom motstånd, så många sorters motstånd att jag inte kan räkna upp alla. Du kan vara rik, fattig, svart, vit, grön, polkagrisfärgad, man, kvinna, ung, gammal, allt; du vet att det finns en överväldigande massa saker du är obekväm med, som du vet är fel. Gör något genom att rätta till en, eller fem av dem.

Men jag tänker att det finns en annan sak som passar speciellt euro-amerikaner. Det vi behöver förstå är att, för att kunna göra det europeer har gjort mot i princip alla icke-europeer, alla på planeten som inte är västerlänningar, behövde de först kolonisera sig själva. Dessa kolonisatörer är koloniserade.

De är också urpsrungsfolk. Men inte här. Någonstans är de urssprungsfolk, med ursprungliga traditioner och kännedom av jorden och alla de saker vi väger upp mot den rovdjursverklighet som nu sänker oss. Du förstår, de behöver komma tillbaka i kontakt med det. De måste ta tillbaka det som berövats dem i koloniseringsprocessen, berövats på samma vis som vi nu berövas på saker.

De blev tvingade att klippa av sig sitt hår, vilkethar en spirituell betydelse i de flesta ursprungliga samhällen. De fostrades att se sig själva som integrerade delar av kulturen – samhället – som hade erövrat och dominerat deras föräldrar. Tanken var att du skulle ha en massa mörkhyade, mörkhåriga, mörkögda människor som gick omkring och kände, tänkte och såg sig själva som en del av den europeiska traditionen, och med det som grund skulle de gifta sig systemtiskt med vita och slutligen absorberas in i den dominerande populationen. Det är en rätt snabb, relativt sofistikerad och effektiv metod för att uppnå ett folkmord och det var en mer eller mindre formellt uttalad och företagen amerikansk politik upprätthållen under minst fyra på varandra följande generationer.

Det är vad de kallar”assimilering”. Assimilering i den mening att erövrade folk slukas upp; när det var slutför var tanken att det inte längre skulle finnas indianska samhällen i någon sammanhängande form över huvud taget. Förövarna var väldigt rakt på sak med detta. Formuleringen av detta koncept kommer, intressant nog, främst från en grupp som kallar sig själva ”Indianernas Vänner”.

Assimilering var det ”snälla” alternativet till de mer direkta formerna av uttrotning - ”assimileras och du får fortsätta leva.” Det var valet som indianerna gavs av USA när de hade decimerats till antalet av militära aktioner, övermannats och underkastats. Du måste bara bli det du inte är och överge det du är för alltid, permanent och oåterkalleligt. Det andra alternativet innebar för de hårdkokta fysisk likvidation. Detta ger dig valet mellan kulturellt folkmord och fysiskt folkmord. I båda fallen är det folkmord.

Derrick Jensen: Nyligen hörde jag Russel Means prata om de fruktansvärda förhållandena på reservaten, och då frågade någon honom: ”Varför kan indianerna inte bara flytta in till stan och skaffa ett jobb?”

Ward Churchill: Det är klassiskt assimilationstänkande.

Anledningen till att det är dåligt ställt på reservaten är att folket som lever därs tillgångar har tagits bort och kommit till det dominerande samhällets användning. Inte lagligt, inte etiskt, inte moraliskt; resurserna har tagits genom en kombination av bedrägeri, fulspel och tvång. ”Lösningen” på de miserabla förhållanden som råder på reservaten, som frågeställaren framhöll, är att slutföra jobbet: allt indianerna behöver göra är att upphöra existera som indianer, så slipper de lida mer sen.

Det är sant som han säger, ingen tvekan om saken. Men om du inte ser något fel i den lösningen, så kan du inte heller se något fel med folkmord. Folk försöker skjuta över ansvaret för diskrimineringen på de som diskrimineras. När de konfornteras med faktan, så kan medlemmar av det dominerande samhället plötsligt inte förstå förhållandet mellan vad deras farföräldrar gjorde och faktumet att de nu gynnas av deras gärningar, på direkt bekostnad av den diskriminerade gruppen. De säger, ”Vi har ert land, vi har era tillgångar, vi har er identitet, vi har allt, vi vill till och med ha er spiritualitet nu. Så,med det sagt och gjort, låt oss låtsas att det är en jämlik spelplan. Kom och spela med oss nu. Om ni inte gör det, då är allt som händer er ert eget fel. Ni är bara lata eller lama eller bara underlägsna överlag och förtjänar vad öde som nu väntar er.”

Om detta skulle hända euro-amerikanerna så skulle de ha det minst lika miserabelt som indianerna. I vissa områden, till exempel i Appalacherna, råkar det faktiskt vara så.

Derrick Jensen: The Amerian Indian Movement (AIM) har fått hård kritik för att de inte förespråkar icke-våld.

Ward Churchill: Indianer är traditionellt sett det mest fredliga bland folk som du kan föreställa dig. Men om du intalar ett folk tillräckligt länge – till deras eviga lidande, plågor, förvägrade medborgerliga rättigheter, berövande, förvägrade hopp – att de saknar relevans, kan de i desperation bevisa sin relevans genom att använda våld. Du förstår, om de blåser skallen av dig råder det ingen tvekan om att det är relevanta. Detta gäller för indianer, palestinier, folk i förorterna och alla som är förstryckta.

Så om du inte gillar tanken på att vi tar till väpnad kamp för att försvara oss själva och våra framtida barn mot vad som görs mot oss, se till att förändra det som görs mot oss. Gör det på det mest icke-våldsliga sätt, du har min välsignelse, men om du inte aktivt ägnar dig åt en förändring av det genomgripande våld som indianerna utsätts för, är du inte i någon position att klaga om något av våldet till slut slår tillbaka mot dig.

Derrick Jensen: Du sade tidigare att medlemmarna av den dominerande kulturen har tagit indianernas land och nu vill de till och med ta indianernas spiritualitet. Hur kan någon stjäla spiritualitet?

Ward Churhill: Låt oss ta ett steg i taget. Först landet. Det är borta. Ursprungsfolk i de 48 delstaterna har en resterande symbolisk rätt till ungefär 2,5 procent av deras ursprungliga land. Jag säger symbolisk då all yta styrs under den federala regeringen – indianerna givna rätten att ockupera ett område av sin härskare. Möjligheten att fatta viktiga beslut som berör området ligger i händerna på härskarna, inte de som bor där. Det betyder att 97,5 % det urrsprungliga landet har tagits utan omsvep.

Även av regeringens egna juridiska definition har en hel del av detta varit olagligt. Om du tänjer på amerikansk lag så långt det bara går, så finns det fortfarande inte stöd för ungefär 35 % av landöverföringen. Och detta är den federala regeringens ”Indian Claims Commission” som talar, inte radikala indianer; kommissionen erkände helt öppet att de inte kunde finna lagstöd för amerikansk rätt till ca en tredjedel av de 48 staterna, ens i de mest förfinade tolkningarna.

Euro-amerikaner måste vända koloniseringsprocessen psykologiskt och intellektuellt, för att få veta vad som gick fel för dem från första början. Sedan kan de börja återfinna kunskap från de traditionerna, för att kunna åstadkomma en avkolonisering av Europa självt, mest av allt det europeiska tankesättet.

Och det kan vara så att vi kan vara till hjälp i det avseendet, när de väl insett behovet av att det händer, att återgå till vad det innebar att vara gaelisk eller keltisk, att få veta vad anglo-saxisk innebar innan syntesen ”Europa” skapades.

När det sker finns inte längre något europeiskt tankesätt, då finns bara det mänskliga tankesättet. Jag kan prata med basker och kelter. Jag kan inte prata med europeer. Inte som folk som kommer från visst geografiskt område eller folk som ockuperar ett visst mentalt område.

Det handlar om att komma tillbaka till dig själv, till ditt ursprung, din kontinuitet, din känsla för balans i detta universum. Dessa människor skulle aldrig kunna vara inhemska här. Det innebär inte att de inte kan vara här. Det innebär bara att de inte kan vara inhemska här. Det finns en samling konsekvenser och relationer som kommer av det faktumet. Vi kan hantera det först om vi kan förstå det ordentligt.

Jag talar om landstigningen vid Jamestown, och om pilgrimsfäderna som kom 1620. Jag talar om vad den dominerande kulturen har gjort och helt plötsligt kommer ett gäng obekväma människor med röda ansikten och talar om att jag vill puckla på vita: ”Va? Pratar ni om mig?”

Jag svarar: ”Inte om du inte är gammal nog att ha varit med runt 1620. Jag vill inte ”nita vita”. Jag bara berättar om vad som skett men du är riktigt obekväm med vad som hänt, eller hur? Du identifierar dig med något här, och jag identifierade inte dig med det. Du gjorde det själv.”

Glödlampan tänds nu. Du tänker att du är ”vit” - vad nu det är, det är en påhittad term det med – och då jag talar om vita, känner du ett behov av att identifiera dig med dem, med massakerns gärningsmän. Det är just denna psykologi som upprätthåller dess arv. Du gjorde inte det, så varför försvarar du det? Du måste inte försvara det, du kan motsätta dig det lika lätt som du kan omfamna det. Men du kan inte göra både och samtidigt. Du kan ta avstånd ifrån det som har skett och från det som sker nu men först måste du vara villig att se det som sker för vad det faktiskt är.

Den dominerande kulturen – det koloniserade tankesättet – för ett krig mot naturen och för därmed ett krig mot alla naturfolk. Ju naturligare ett folk är, ju större är fientligheten hos den dominerande kulturen mot dem.

Detta är en alienation från naturen, så djup och stark att ingen i den dominerande världen vill bekräfta att den ens exiterar. Deras sätt att relatera till världen och verkligheten är det korrekta och normala, säger de, hävdar de, insisterar de. Så länge som de ser det på det viset, kan det inte bli på något erkännande av sjukdomsbilden. Det ter sig naturligt att utan insikt om sjukdomen, så finns det inget botemedel.

Det som är nödvändigt är att folk inser att det är något radikalt fel med traditionen de vants in i och att dessa människor ska vilja komma ur denna tradition.

Detta låter kanske otroligt men jag vill påstå att det är möjligt. Inget mänskligt är omöjligt, åtminstone i termer av mänskliga relationer och interagerande. Det finns inget förutbestämt eller oföränderligt. Det handlar om resultaten av val, ofta medvetna val, gjorda av människor.

Så allt är möjligt. Inget av detta är – som den dominerande kulturen hävdar - ”orealistiskt”. Om det är möjligt är det också realistiskt. Om du låter det som förtrycker dig definiera vad som är verkligt, kommer du alltid att vara förtryckt. Definiera en annan verklighet, en som känns rimligare, och skapa den.

Emedan konsumentekologi lättar folks oro över ekologiska problem, baseras det på ett romantiskt döljande. Precis som riddarens idealisering av sin dam döljer hans underliggande åtrå att upprätthålla sitt sociala privilegie, döljer idealiseringen av rena produkter (oftast omedvetet) konsumenternas åtrå att upprätthålla sina privilegier inuti en global kapitalistisk ekonomi. Myten om den rena produkten baserad på konsumenters och producenters skydd och tvång döljer den djupare verkligheten av ett groteskt omoraliskt ekonomiskt system som suger livet ur planeten, tillsammans med över 90% av dess invånare. Puritanska konsumenter som har råd att köpa dyra "eko-vänliga" produkter kan dra sig tillbaka till den bekymmerslösa världen i konsumenthimmeln, där de meddelas avlösning från den orena konsumtionens synd. Fokusen på konsumtionens tillfredsställelse tillåter konsumenten att förbli i konsumenthimmelns kungarike utan att titta ner för att se helvetet den kapitalistiska produktionen format jorden till.

Carol Adams utforskar liknande problem med "döljande" i sin bok, "The Sexual Politics of Meat: A Feminist Vegetarian Critical Theory". I detta verk beskriver Adams döljandet av köttindustrins grymma verklighet inuti det kapitalistiska patriarkatet. Adams beskriver detta döljande som det uppdiktade intetvarandet av kött, en populär uppfattning bland konsumenter av köttprodukter från köttfabriker. Enligt Adams, är det viktigt att utmana den uppdiktade illusionen om att kött är "ingenting" i en ekologisk etik:

...medvetenheten om det konstruerade intetvarandet av kött kommer när en ser att det kommer från något, eller snarare någon, och att det har gjorts till ett ingen-ting, ett intet-varande...När en upplever köttets intetvarande, inser en att en inte äter mat utan döda kroppar.*

Adams uppmanar feminister och alla köttätare att utmana idéen att kött är "ingenting", för att avslöja grymheterna och moralens frånvaro i köttindustrin och av köttätande i största allmänhet.

När vi fördjupar vår sociala analys av produktion i almmänhet, ser vi att idén om "köttets intetvarande" kan sträcka sig även till "produkters intetvarande". Precis som köttätare oftast inte uppskattar de i köttfabriken skändade djurens subjektivitet, erkänner inte konsumenter överlag subjektiviteten hos de folk som exploateras i produktionen. Till exempel, som folk oftast är omedvetna om en kalvs lidande i köttfabriken när de köper ett inplastat stycke kött i affären, är de oftast omedvetna om arbetarkvinnors kamp i en multinationell textilindustri som producerar tröjorna konsumenterna har på sig.

Därtill, när vi överväger den sociala och ekologiska ödeläggelse orsakad av jordbruksnäring, ser vi att konsumtionen av grönsaker oftast är lika omoralisk som konsumtionen av djurprodukter. Till exempel, en banan är inte alltid ett mer moralisk födoval än en kyckling. Om vi ser till de sociala och ekonomiska förhållanden som omvandlar bananer och kycklingar till produkter, finner vi oftast en mycket komplex samling sociala problem, som avgör huruvida kycklingen eller bananen representerar ett mer "moraliskt" födoval. När vi uppdagar bananproduktionens sociala sammanhang, konfronteras vi av en moralisk paradox: Medan banens innehåll (en form av icke-kännande växtliv) kan representera ett moraliskt födoval, kan de sociala förhållanden som omger jordbruksproduktionen av en fabriksproducerad banan, återställa ett sådant födoval omoraliskt.

När vi uppdagar bananens intetvarande, blir vi medvetna om den verkligt dödliga sociala och ekologiska verkligheten som levererar bananen från Tredje världen till den Första. De flesta bananer som säljs i den Första världen utgör en avsalugröda som många länder i Tredje världen exporterar för att kunna betala sin skuld till Världsbanken eller till International Monetary Foundation. Dessa grödor odlas på jord som skulle kunna användas till odling och försörjning av de lokala området självt. Som konsekvens bokstavligen svälter folk i hela Tredje världen medan deras land kontrolleras och konverteras till exportzoner för avsalugrödor så som frukter, grönsaker, socker, tobak, kaffe och timmer. Jordbruksarbetare betalas slavlöner, nekas hälsoförmåner, och utsätts för pesticider och herbicider (bekämpningsmedel mot "skade"-djur resp växter, övers.anm.), och kemiska gödningsmedel (bananer är en av de mest giftbesprutade frukterna). Säkert skulle jordbruksarbetaren, som förgiftas av överarbete och kemiska intag, vars inhemska jord först konfiskerades av kolonialister, sedan återerövrades av Världsbanken, delges samma moraliska övervägande som många vegetarianer skulle ge kycklingen. Ja det är oftare lättare att uppdaga "köttets intetvarande" än att uppdaga "arbetarens intetvarande" eller "kulturers intetvarande", som bryts ner av bananproduktionen.

När vi inser det komplexa och motsägelsefulla i den kapitalistiska produktionens natur, förstår vi varför aktivism kring köttkonsumtion ofta överstiger aktivism kring konsumtion av produkter överlag. Emedan djur har reducerats till en viss produkt som vi kan avlägsna från vår kost, genomsyrar produkter i allmänhet vår sociala värld. Det vore omöjligt att utesluta varenda en från våra vardagliga liv. Faktum är att vi, inuti ett globalt kapitalistiskt system, saknar möjligheten att styra produktionen. Det är då förståeligt att många av oss fokuserar på konsumtionsområden (så som kost) där vi kan känna att vi utövar något slags kontroll. Hur som helst, ju längre vi fokuserar på konsumtionsetik, som om vi skulle kunna konsumera moraliskt inom ett kapitalistiskt system, desto längre tid innan vi uppdagar den inneboende omoralen i det kapitalistiska systemet.

Åtrån till "naturen", åtrån till etiskt organiska praktiker så som matproduktion, måste breddas och fördjupas till att även omfatta en åtrå till social och politisk frihet. Åtrån till att rädda djur från skadliga och respektlösa behandlingar måste omarbetas till att innefatta ett omfattande utmanande av ett kapitalistiskt system som hotar mänsklighetens blotta överlevnad. När vi uppdagat produkternas "intetvarande", överkommit vad Marx kallade "produktfetischism", kommer vi att se att varje produkt kommer, som Adams säger "från något, eller snarare någon och att det har gjorts till ett ingen-ting, ett intet-varande".

När vi erkänner produkters uppdiktade intetvarande, inser vi att vi inte bara konsumerar abstrakta produkter utan vi förstör verkliga människors liv, land och kulturer. Slutligen blir det omoraliskt att separera konsumtionens tillfredsställelse från produktionens omständigheter; för att göra så är att blunda för de sociala, ekologiska och politiska kostnaderna av global kapitalism.

Översatt av Agueli

*Carol J Adams, The Sexual Politics of Meat, (New York: Continuum, 1991), s. 175

Just in time economy

Just in time economy - En "effektiv filosofi"

 JIT är en kapitalistisk, eller produktionseffektiviserande om du vill, filosofi som började praktiseras i Fords bilfabriker och beskrivs av Ford själv enligt följande: "We buy only enough to fit into the plan of production, taking into consideration the state of transportation at the time. If transportation were perfect and an even flow of materials could be assured, it would not be necessary to carry any stock whatsoever."[1]

 Filosofin grundar sig alltså på effektiviserande av produktionen med en maxprofit för företagsledarna som sätter JIT i system. I japan vidareutvecklade Taiichi Ohno vid Toyota Motor Corporation under 50-talet filosofin och effektiviserade biltillverkningen; vissa delar av produktionen som från början kunde ta dagar minskade till att ta några timmar, vidare till sekunder.

 Ett centralt begrepp i JIT är BTO, "Built To Order", som är en del i effektiviseringen. För att hålla nere på eller helt sakna lager tillverkas endast varor som kunden efterfrågat. Det innebär för företaget att de sparar in på lager och för de längre ner i produktionskedjan en högre press.

 JIT är alltså en ekonomisk filosofi som från början främst gynnade företag inom tillverkningsindustrin. Ett exempel på det är Toyota som för att praktisera JIT testade och tränade olika leverantörer i produktionskedjan. Resultatet blev att de flesta leverantörerna inte klarade av det och slogs ut.

 En svaghet i JIT är systemets känslighet för "resurschockar"; att till exempel en naturkatastrof eller, förslagsvis, ett infrastrukturellt sabotage bryter produktionskedjan och produktionen stannar. En annan svaghet i JIT är att det fortfarande finns "naturliga resurser" som är beroende av säsongscyklerna[2] och att det därmed inte kan effektiviseras till maxprofit.

Livsmedelindustrin och JIT

 Ett bra exempel på JIT i livsmedelindustrin är Netto Marknad AB. Efter att ha arbetat där under tre månader fick jag gå, uppsagd på grund av min ineffektivitet. Netto har aldrig fler anställda än vad som krävs för att driva butiken, vilket ibland kunde innebära jag och en till på en butiksyta stor som en fotbollsplan. Tidspressen gjorde att raster och arbetstider var schemalagda på minuten. Precis som leveransschemat. Det som inte blivit sålt när den nya leveransen anlände kastades i soptunnorna bakom affären, färskt och aptitligt[3].

 För att sätta JIT och livsmedelsindustrin i ett för anarkister[4] intressant sammanhang blir det kapitalistiska systemet allt mer beroende av JIT:s kontinuitet. Ju mer av industrin som effektiviseras enligt JIT, desto känsligare blir systemet som helhet. Ju mer profit som hänger på att den effektiviserade kedjan håller, desto mer skadas kapitalet om den brister.

 Det civiliserade systemet, för att bredda analysen, är även det allt mer beroende av JIT då städernas försörjning effektiviseras världen över. Precis som i filosofins grundidéer om effektivisering försöker livsmedelindustrin minska och helt avlägsna lagerhållningen. Effekten av detta blir att det i en post-industriell stad finns livsmedel som räcker i 3-7 dagar om en länk i produktionskedjan skulle brytas. Följden av det, då majoriteten av en stads befolkning inte kan försörja sig utan det kapitalistiska systemet, blir katastrofal.

Städer, JIT och insurrektionellt motstånd

   Städerna är vår civiliserade kulturs höjdpunkt, det är kulturens centrum och kapitalets hemvist. Men det är viktigt att inte glömma förutsättningen för stadens existens, att den inte är självförsörjande utan kräver resurser utifrån; genom exploatering av "den naturliga världen", berövandet av andra människor, djur och växters frihet och rätt till föda. Det är behovet av utomstående resurser som gör städerna svaga för en bruten länk i produktionskedjan. Att nu produktionskedjan effektiviserats enligt JIT gör inte städerna mindre sårbara, det ger bara en större profit till företagsledarna.

 Här ser jag ett tänkbart mål för anarkistisk kamp som jag med flera redan börjat arbeta med och hoppas kunna sprida: Att genom insurrektionell organisering i affinitetsgrupper, kollektiv eller neo-stammar tillsammans angripa JIT och genom det även kapitalismen, civilisationen och de förtryckande krafter som kommer ur dem. Genom att angripa infrastrukturen som upprätthåller JIT:s effektivitet: Bryt upp asfalt och plantera hampafrön, slå ut elnät eller 3G-master. Genom att angripa kulturen som upprätthåller förutsättningen för JIT:s existens: Skapa motkulturer[5], bli självförsörjande eller bara skapa ett kollektiv. Låt fantasin flöda.

 Att se JIT som en möjlighet och inte som ett hinder är viktigt och JIT är trots allt bara ett system inuti ett ännu större men samtidigt ett skört sådant och en potentiell dominobricka.

"Alla långtradare, all transport, det är till lager. Och det är bara frågan

om hur bråttom det är att komma. Lagren är bara kapital som ligger. Har

man kapital som rullar, kostar det inte så mycket om man bara får levererat

det man behöver den här veckan." - Torsten, Lastbilschaufför [6]

 Agueli

Komplement:

Dissident #2 http://www.batko.se/

Green Anarchy Spring/Summer 2008 Issue #25 http://www.greenanarchy.org/

[1] My Life and Work (1922), Henry Ford

[2] Frågan är hur länge de finns kvar...

[3] Netto i Sverige är ett hett tips för alla sopdykare, de har nästan alltid ett överflöd av mat

[4] Kanske främst civilisationskritiskt, grönt och insurektionellt orienterade.

[6] http://www.bra.se/extra/measurepoint/?module_instance=4&name=02042431467.pdf&url=/dynamaster/file_archive/050124/3e760b03a91fee8bcea78a411d68ab03/02042431467.pdf

 Vi ertappas med en insikt så förvånande att vi måste dröja oss kvar vid den. Denna insikt säger att det vi kallar vår civilisation är orsaken till vårt lidande, och att vi skulle vara mycket lyckligare om vi gav upp den och återgick till primitiva förhållanden. Jag kallar denna insikt förvånande då, hur vi än definierar begreppet civilisation, det är ett faktum att alla de saker, med vilka vi ämnar skydda oss från de hot som kommer ur lidandets källor, är en del av just den samma civilisation. 

 Hur har det kommit sig att så många människor har tagit på sig denna främmande fientliga attityd gentemot civilisationen? Jag tror att det grundar sig i en djup och långvarig otillfredsställelse med de rådande civiliserade förhållandena och att det på den grunden byggts upp ett fördömande, format av olika historiska händelser. Jag tror mig känna till den sista och den näst sista av dessa händelser. Jag är inte lärd nog att spåra händelsekedjorna tillräckligt långt tillbaka i människans historia som art; men en faktor, fientlig mot civilisationen, måste redan ha varit verksam vid kristendomens seger över de hedniska religionerna. För det är nära besläktat med det korta jordelivet, den kristna doktrinen utstakat. Den sista av dessa historiska händelseförlopp är det av upptäcksresor och de möten med primitiva folk och raser de ledde till. Som konsekvens av bristfälliga observationer och den missförstådda synen på de primitiva vanorna och beteendena, föreföll de leva enkla och lyckliga liv, med få begär. Ett liv som detta var ouppnåeligt för dessa besökare med sin överlägsna civilisation. Senare erfarenheter har rättat till vissa av dessa antaganden. I många fall hade observatörerna felaktigt tillskrivit naturens givmildhet och den lätthet människans huvudsakliga behov tillfredställs på, de komplicerade kulturella behovens frånvaro. Den sista händelsen är lättast för oss att anknyta till. Den uppstod när folk blev varse neurosernas mekanism, som hotar att underminera den minimala lycka den civiliserade människan avnjuter. Det upptäcktes att en person blir neurotisk för att han inte kan hantera den mängd frustration samhället påtvingar honom i det kulturella idealets tjänst, och det innebär att avskaffandet eller avståndstagandet från dessa krav skulle resultera i en återgång till möjlgheter av lycka.

 Det finns också en tillsatt faktor av missnöje. Genom de senaste generationerna har mänskligheten gjort oanade framsteg inom naturvetenskap och i sitt tekniska genomförande, och etablerat en kontroll över naturen som aldrig tidigare kunnat förutspås. De enskilda stegen i denna utveckling tillhör allmänbildningen och det är onödigt att räkna upp dem. Människan är stolt över de framgångarna och har all rätt att vara det. Men de verkar ha observerat att denna nyvunna makt över tid och rum, detta underkuvande av naturens krafter, vilket är uppfyllandet av önskningar som sträcker sig tusentals år tillbaka, har inte ökat den njutbara tillfredsställelse som de kan tänkas vänta sig av livet och har inte gjort dem något lyckligare...

 Om civilisationens utveckling har samma långtgående likheter med individens utveckling och om den tillämpar samma metoder, blir vi kanske inte rättfärdigade i att nå diagnosen att, under de kulturella drifternas influens, vissa civilisationer, vissa epoker av civilisationen - antagligen hela mänskligheten - har blivit "neurotisk".
 
Against Civilization, Zerzan John. S 108-109. "Civilization and its discontents" Sigmund Freud (1930). 
 

//Agueli//

Den verklighet vi lever i, är en verklighet utan motstycke. En verklighet av sorg och cynism, "a great tear in our human heart", som Richard Rodriguez hade sagt. En tid av fruktansvärda vardagliga hemskheter, fyller de flesta dagstidningar och akompanjeras av en miljö-apokalyps som snabbt sprider sig. Alienationen och den mer direkta föroreningen slåss om övertaget i den dödliga dialektik, som livet i ett splittrat och teknologi-hetsande samhälle innebär. Cancer, som innan civilisationens uppkomst var okänd, tycks nu vara epidemisk i ett samhälle så gagnlöst och bokstavligen ondskefullt.

Snart kommer alla, uppenbarligen, att nyttja droger; huruvida de är ordinerade eller olagliga kommer att bli en obetydlig del i sammanhanget. ADD ( http://sv.wikipedia.org/wiki/ADHD , övers anm) är ett exempel på hur rastlössheten och oron, som skapas av detta samhälles skrumpnande och ofullständighet, medicaliseras. Den rådande ordningen kommer uppenbarligen att gå hur långt som helst i förnekandet av den social verkligheten; den tekno-psykriatiska synen på människan som den naturliga toppen på evolutionsstegen.

Ny sorters sjukdomar, obotliga för den industriella medicinen, sprider sig globalt medan fundamentalism (kristen, judaistisk, muslimsk) också börjar frodas, ett tecken på djupt vemod och frustration. Och här hemma är det New Age-spiritualism (Adorno's "filosofi för dumhuvuden") och otal variationer av "healing"-terapier, som börjar bli uttjatade med sina meningslösa illusioner. Påstår att vi kan bli hela/upplysta/helade i en galen tillvaro som denna.

Klyftan mellan rik och fattig växer snabbt i detta land (USA, övers anm) av hemlöshet och fängelseinterner. Ilskan växer och massförnekelse, hörnstenen vilken systemets överlevnad vilar på, är åtminstone nu försatt i en orolig sömn. En falsk värld börjar få den support den förtjänar: Misstron till offentliga institutioner är nästan total. Men det sociala landskapet verkar fruset och de ungas smärta är kanske det värsta. Nyligen presenterades en rapport (10/94) som visade att antalet självmord bland unga män 15-19 har mer än dubblats mellan 1985-91. Tonåringarnas självmord är svaret på ett stigande antal som inte kan hantera att bli vuxna i en värld som denna.

Denna överväldigande och genomträngande kultur är en snabbmatskultur, utan substans eller löften. Som Dick Hebdige passande ansåg, "post-modernism är det moderna utan de hopp och drömmar som gör moderniteten hållbar". Postmoderninsmen framhåller sig själv som pluralistisk, tolerant och odogmatisk. I praktiken är den ytlig, framfusig, medvetet förvirrad, splittrad, mediabesatt, obildad, fatalistisk, överflödig, likgiltig inför frågor om ursprung, historia, orsak och verkan. Den ifrågasätter inget av vikt, och är det perfekta uttrycket för ett upplägg som är idiotiskt, döende och som vill dra med oss i döden.

Vår postmoderna epok finner sitt främsta uttryck i konsumtion och teknologi, vilka tillsammans utgör den fördummande kraften, massmedia. Lättuppfattade och lättsmälta bilder och fraser distraherar en från det faktum att denna skräck-föreställning endast håll samman av just dessa lättuppfattade och lättsmälta bilder. Även de värsta misslyckanden i samhället kan användas för att narkotisera dess invånare, som till exempel våld, en källa till ett oändligt missledande.

Naturen, det som finns kvar det vill säga, fungerar som en bitter påminnelse om hur deformerad, osensuell och svekfull vår nuvarande existens är. Den naturliga världens död och teknologins penetrerande av varje livssfär, de som finns kvar, pågår i en hög acceleration. Wired, Mono 2000, zippies, cyber-allting, virtuell verklighet, Artificiell Intelligens om vartannat, ända till och inkulderande Artificiellt Liv; den ultimata post-moderna vetenskapen.

Under tiden har vår "post-industriella" datorålder gjort oss mer beroende av maskiner än någonsin. Justitiedepartementet presenterade en rapport (7/94) som visade att det ökade antalet dator-övervakade arbetsplatser är skådeplatser för över 1 miljon rapporterade våldsbrott om året, och antalet mördade chefer har dubblats det senaste deceniet.

Detta hemska etablissemang väntar sig, i sin arrogans, att dess invånare ska fortsätta rösta, återvinna och låtsas att allt är bra. För att citera Debord (Guy Debord, http://sv.wikipedia.org/wiki/Guy_Debord, övers anm):
"Åskådaren ska helt enkelt ingenting veta och ingenting förtjäna".

Civilisationen, teknologi, och en orättvis social ordning är komponenter i en olöslig helhet, en likfärd som i grunden är fientlig mot kvalitativ skillnad. Vårat svar måste vara kvalitativt, inte det kvantitativa, "mer-av-samma-vara"-botemedel som faktiskt förstärker det vi måste göra slut på.

Civilisationens Kollaps och Framtidens Frön

Våran generation står på avsatsen till den mest omfattande katastrof den mänskliga arten någonsin stått inför. Dödshot mot livet på jorden kommer från alla håll. Vatten, solsken, luft och jord är alla hotade. När eskimåer i det nordligaste norr börjar få leukemi från radioaktiva ämnen och när ekimåernas modersmjölk innehåller kritiska nivåer av PBC (klassad som miljögift), måste vi erkänna att varenda organism på vår planet är hotad.

Förvärrar denna kris gör faktumet att den drivande kraften i sammanhanget, de civiliserade människorna, är oförmögna att förstå problemet fullt ut. Problemet ligger bortom medvetenhetens tillhåll, för att människan inuti civilisationen (ordet civilisation kommer från Latin, civis, som reffererar till de som lever i storstäder, städer och byar) inte längre har någon relation till den levande jorden. Civiliserade människors liv håller fokusen inom systemet självt. De är inte mottagliga för det faktum att jorden eroderar och skogarna försvinner. Dessa problem saknar det direkta intresset som det av en lönecheck. Civilisationen i kris handlar som den har gjort tidigare, om än mer energiskt för att kunna frigöra sig själv. Om en växande befolkning och svält hotar, är den vanligaste impulsen att sätta större press på jordbruksmarkerna och skövla mer regnskog fortare.

Vi står inför en planetär katastrof. Förgörandet av det planetära livsstystemet har pågått i tusentals år och närmar sig nu den slutliga apokalypsen, som några av oss kommer att uppleva under vår livstid. Långt ifrån att vara en svår och komplex situation, är den i själva verket mycket simpel, om man kan förstå några grundläggande förutsättningar.

Den planetära katastrofen kan spåras ner till ett enkelt faktum. Civilisationen har är ur balans med det planetära flödet av energi. Det allmänt accepterade civliserade antagandet är att en exponentiellt växande population med en exponentiellt växande konsumtion av materiella resurser kan fortsätta, baserad på ändliga uttömda resurser och utdöende ekosystem. Dett är helt absurt. Inte desto mindre fortsätter civilisationen utan minne från dess historia eller visioner om framtiden.

Den antagligen mest viktiga källan till liv på våran planet är den tunna remsa toppskikt utgör.

Livet på den här planeten är i grunden ett slutet, balanserat system med sol, vatten, jord och luft som baselementen. Dessa element samarbetar för att producera liv och de följer de mönster som baseras på Fysikens lagar, som vi refererar till som Naturens lagar.

Jordens djup och dess rikedom är ett tecken på den levande planetens normal hälsotillstånd. Som ett generellt antagande kan vi säga att när jordern förloras, uppstår obalans och skada på planetens liv. Planetens liv, ur ett geologiskt tidsperspektiv, har nu drastiskt ökat farten mot den stundande döden. Även om bara 1 % av jorden förloras vart tusende år, kommer jorden slutligen att dö. Om 1% tillförs jorden, då ökar levnardsstandarden, dess rikedom, på planeten. Detta centrala faktum måste ständigt finnas i åtanke, att jorden återhämtar sig mycket mycket långsamt. Jord-forskare uppskattar att tiden det tar för jorden att återskapa 2.54 cm jord ("one inch") är mellan 300 och 1000 år.

Näringen i jorden beror på fotosyntesens produktion i det vegetativa skikt jorden bär upp. Det är stora skillnader i NPP (http://en.wikipedia.org/wiki/Primary_production#GPP_and_NPP) i olika tänkbara vegetativa skikt. Det är i regel ett ekosystem i klimax, i vilken region som helst på jorden, som är den mest produktiva i omvandlandet av solenergin till planters växtlighet, som i sin tur omvandlas till organiska spillror som livnär jorden.

Ett ekosystem i klimax är jämviktsläget (balans) för jordens "kött". Efter en allvarlig skogsbrand eller för att läka sår som skogskövling orskat, helar skogsorganismen sig genom att fylla landområden med olika växt-samhällen. Varje nästkommande växt-samhälle bereder väg för nästa samhälle. Alltså, en långlivad skada på skogen helas genom att små plantor täcker det, allmänt kallat "ogräs", och gräset som håller nere jordens toppskikt och bereder väg för andra ogräs och buskar som växer upp i såret. (Ogräs är jordens "första-hjälpen-team" på jordytan)

Generellt är "första-hjälpen-teamet" - det första växtsamhället som växer upp och håller nere jorden - är ett mindre avancerat samhälle med det minsta antalet av växter, insekter, micro-organismer och så vidare. Allt som återskapandet pågår, ökar mångfalden, antalet arter, i takt med NPP, tills klimax-stadiet är uppnådd och jämviktsläget åter stabilt. Systemet arbetar mot en komplex form, maximal förmåga att omvandla inkommande energi(NPP) och en mångfald av energiskapande källor (matkedjan eller andra tjänster djur och växter utför åt varandra) Plantorna håller nere jorden så att den kan återskapa sg själv. De skuggar jorden så att den undslipper oxideringen (upphettande och uttorkandet av jorden framkallar kemiska förändringar som i sin tur orsakar sterilitet) och bevarar fukten. Varje planta tar upp olika näring i jorden, så de återskapande växtsamhällena återskapar just den näring som en viss planta kräver, för att kunna föda kommande generationer av växtsamhällen. Om man följer förberedelserna, så kommer snart större plantor, mindre träd och till slut bredlövade träd som med sitt liv och sin död kommer att ge plats åt ett mikro-klimat och jord för de vintergröna växterna. Dessa träd fungerar som "vårdar-träd" inför den slutliga klimaxen, som blir barrträdens samhälle. Douglasgranen till exempel, kan inte växa i solsken, utan skuggas av dessa förskapande växtsamhällen.

Ekosystemen på den här jorden tar skada av tornado, eld, eller andra liknande händelser, och återhämtar sig tillbaka till det balancerade stadiet, kilmax-systemet. Det är likadant som när en människa skadar sig; först komemr blod, sen bildas en skorpa och ny hud skapas för att återställa balansstadiet. Så klimax-systemet är ett tecken på en god hälsonivå för planetens liv, ett dynamiskt jämviktsläge. Klimax-systemet är det system som producerar allra mest fotosyntes. Allt som avleds från systemet avleds också från ekosystemets välstånd. Klimax-system är de mest produktiva av ekosystemen, beroende på deras stora mångfald. Varje organism ger tillbaka lite energi till de som producerar den för att försörja dem, och när de växer, antalet och variationen av djur och planter växer, tar vara på varenda tänkbara nich. Vad som kan ses som en helhet, enhetliga organ i den levande jordens kropp, en skog eller gräsmarker, upplever ökad hälsa på grund av dess mångald inuti,

På en större skala, stöttar bioregioner och kontinental jordmark på ett hållbart sätt, sjölivet med sina restprodukter (naturliga som onaturliga) från det överflödiga organiska till vatten och havsmiljö. Detta är ytterligare en tjänst som dessa hela ekosystem utför för andra hela ekosystem.

Ett fåtal grundprinciper för livet på jorden har nu etablerats i kosmos. Balans är kosmisk lag. Jorden går runt solen i ett finstämd balans. Värme-budgeten på planeten är en finstämd balans. Om den inkommande värmen minskade, skulle vi frysa ihjäl eller om inte jorden kunnat motstå solens hetta hade vi brunnit upp. Klimax-systemet upprätthåller en balans och en stabilititet, århundrade efter århundrade, samtidigt som det mångfald av energiflöden rör på sig och återskapar, På samma sätt bibehåller den mänskliga kroppen balans (homeostasis) medan blod, nersmältning och cellskapande pågår inuti.

Livet på planeten är helt beroende av jorden, utan jord inget liv. (Några mikro-organismer och andra livsformer kan fortfarande existera) Jorden bibehålls av det växtlager som skyddar den, som när jordens hälsa är på topp, utgörs av ett ekosystem i klimax.

Om man kan acceptera dessa få enkla principer har vi etablerat en kommunikationsbas, på vilken vi nu kan fortsätta. Den som inte kan acceptera dessa principer måste visa upp ett annat sätt på vilket världen fungerar. Detta måste göras omgående för att livet på planeten hänger på balansen.

Vi talar till vår basnivå av liv på jorden. Vi har hört om många vägar till frälsning. Vi har hört att ekonomisk utveckling ska rädda oss, solens värme ska rädda oss, teknologi, jesus återkomst som ska återställa himmel och helvete, utropandet av land reformer, återvinning av material, kapitalismens etablering, kommunism, socialism, fascism, muslinism, vegetarianism, triletarism och till och med födelsen av en Aquarisk Tidsålder, har vi hört, som ska rädda oss. Men jord-principen säger klart och tydligt att, om människan inte kan bibehålla planetens jord, kan de inte leva där. 1988 var den årliga förlsten av jord på grund av erosion 25 miljarder ton (!) och snabbt växande i mängd. Erosion innebär att jorden lossnar från landsmassan. En lika seriös skada är jordens fertilitet är uttömd, Uttömningen sker på nästan varje plats dit civilisationen spridit sig. Detta är att bokstavligen mörda planeten, genom att tömma den fond av jordens fertilitet som ger liv till annat biologiskt liv. Fakta: Sen Civilisationen invaderade "the Great Plains" i Nordamerika har hälften av jordens toppskikt försvunnit. Imperiets meritlista.

Den åtta tusen år gamla meritlistan av brott mot naturen, utförda av civilisationen (inklusive skador på toppskiktet på samtliga kontinenter).

Skogar, de främsta jordgeneratorerna, täckte en tredjedel av jordens yta innan civilisationens uppkomst. 1975 täckte skogarna en fjärdedel och 1980 hade ytan krympt till en femtedel och farten på skogsskövlingen bara fortsätter att öka. Om den aktuella tendensen fortsätter utan avbrott, kommer år 2040 80 procent av planetens vegetation att vara borta(!)

Den uppenbara faktan är att civilisationen inte kan bibehålla jordens balans. Åtta tusen år kan vittna om detta. Civilisationen mördar jorden. Toppskiktet är den energibank vi genom arbete tagit energi ifrån. Mycket av det är borta och resterna ökar till antalet med ökad hastighet.

När civiliserad "utveckling" av jorden sker, blottläggs klimax-systemet, vegetationen återgår till ett mycket enkelt stadie eller rensas bort helt, och NPP:n (Net Photosynthesis Production) rasar. I tropikerna, när betesmark skapas genom skogsskövling, elimineras två tredjedelar av den ursprungliga NPP:n. På de ekvatoriala breddgraderna försvinner hälften av NPP:n när odlingsmark skapas på den ursprungliga skogsmarken. Nästa steg är för människan att ta den redan skadade jorden och producera i form av jordbruk, som inte ens när det produceras som mest kan föda jorden.

Det här pekar på en enkel princip: Jorden måste ha som sin grundvärdering, en ansvarskänsla för bevarandet jorden. Om vi kan skapa en kultur som kan bevara jorden, är det också möjligt för människan att leva i balans med jorden.

Det centrala problemet är att civilisationen är ur balans med livet på jorden.

Lösningen på detta problem är för människan att återställa balansen med jorden.

Vi är nu tillbaka till allas personliga syn på denna planetära kris. De flesta förslagen på hur vi ska finna frälsning går inte ut på att bevara jorden. Samtliga går ut på att förmildra situatuionen utan att göra några obekväma förändringar i vare sig värderingar eller strukturer i rådande samhälle. De försöker endast att "fixa" symptomerna. Om vi hade ett samhälle vars grundvärderingar var att bevara och vårda jorden, så skulle alla andra värderingar utgå från det som grundval.

I många viktiga avseenden är civilisationen ett slags beroende. Civilisationens kultur fungerar som så att den är självdestruktiv, självmordsbenägen; som vore den en person beroende av alkohol, vitt socker, droger eller tobak. Missbrukaren förnekar att det finns något problem. Missbrukaren börjar förneka verkligheten. Civilisationen är på samma sätt beroendeframkallande.

Det civiliserade folket ser det som sin skyldighet att ta upp primitiva och underutvecklade folk till sin egen nivå. Civilisationen, som håller på att förstöra sig själv, ser sig själv som den högst stående kulturen, som bär på svaren till alla världens folk.

En missbrukare är, onekligen, en person som är känslomässigt beroende av saker; televison, substanser, personliga rutiner, andra människor, mentala ideologier, överbelastade av det de tror på eller deras arbete. Om sakerna de är beroende av tas bort, upplever de osäkerhet, obekvämlighet, stress, symptomen av avvänjning.

Civilisationen är ett kulturellt/mentalt perspektiv som tror att säkerhet endast kan byggas på tvång. Vidden av denna villfarelse är så stor att de sammanlagda militära utgifterna för världens alla stater, var så stor att den kunde financiera FN:s alla sociala program i tre hundra år(!).

Om man ser tillbaka på principen, om att människan inte kan leva på planeten om hon inte kan bevara jorden, demonstrerar det illussionen/villfarelsen. Den civiliserade förnekelsen av att vi inte kan bevara jorden, demonstrerar illussionen. Illussionen om militärmakt skapar inte säkerhet, den skapar bara död. Den civiliserade förnekelsen av misslyckandet i bevarandet av jorden, och den beroendeframkallande illussionen att säkerhet kan skapas med dödliga vapen, är densamma som den av en alkoholists delirium tremens (http://sv.wikipedia.org/wiki/Delirium_tremens).

Första steget i återhämntningen för vilken som helst missbrukare är att inse att vad man tidigare inbillat sig var fel. Alkoholisten måste inse att "bara en drink till" löser inte problemen, arbetsnarkomanen måste komma till insikt med att "bara lite mer arbete" kommer inte att ge känslor av egenvärde eller ett bättre liv, bulimikern måste inse att "bara en tallrik med mat till" kommer inte att skapa ett bättre självförtroende. Civilisationen måste komma till insikt om att dess verklighetsbild leder oss alla mot ett självmord.

Här har vi helheten. Problemet är obalansen och lösningen är att återskapa balans. Här har vi den enkla principen: om mänskliga handlingar kan hjälpa jorden att återfå balans, vilket märks på jordens tillstånd, då har vi funnit ett sätt att hela jorden. Om teorin, planen, projektet eller vad du vill inte kan fungera med principerna, då är vi tillbaka i samma illusionistiska system.

Alla är vi missbrukare. Vi som är civiliserade har tappat bort oss själva. Vi lever nu i en värld av förvirring och kaos. Vi måste inse att civilisationens inbillska system, mass-institutionerna och våra personliga liv, arbetar på en självdestruktiv basis. Vi lever i en kultur som förblöder jorden till döden, och vi har gjort flerårs-planer för våra liv och karriärer inuti. Vi strävar efter något som inte kommer att hända.

Vi måste försöka vakna och återfå synen på verkligheten. Vi måste ta ansvar för våra liv och vår jord. Detta är av högsta prioritet! Detta kommer att innebära studier och framförhållning. Människan har aldrig stått inför något liknande innan. Denna generationen har blivit presenterade en utmaning, som i sina dimensioner är kosmisk. En kosmisk fråga: Kommer tiotals miljoner år av livsskapande liv gå tillbaka till mikrobstadiet? Denna utmaning ger oss antingen obeskrivlig tragedi eller obeskrivlig framgång.

Att skapa ett utopiskt paradis, ett nytt Eden's Lustgård, är vårt enda hopp. Inget annat kan rädda oss. Vi måste skapa en positiv kooperativ kultur som enbart ägnar sig åt bevarandet av liv och gör detta i all evighet, annars kan vi som art inte existera på jorden.

.