Romantiskt döljande: Att avslöja bananens intetvarande av Chaia Heller
Ett Romantiskt Döljande:
Att avslöja bananens intetvarande
Emedan konsumentekologi lättar folks oro över ekologiska problem, baseras det på ett romantiskt döljande. Precis som riddarens idealisering av sin dam döljer hans underliggande åtrå att upprätthålla sitt sociala privilegie, döljer idealiseringen av rena produkter (oftast omedvetet) konsumenternas åtrå att upprätthålla sina privilegier inuti en global kapitalistisk ekonomi. Myten om den rena produkten baserad på konsumenters och producenters skydd och tvång döljer den djupare verkligheten av ett groteskt omoraliskt ekonomiskt system som suger livet ur planeten, tillsammans med över 90% av dess invånare. Puritanska konsumenter som har råd att köpa dyra "eko-vänliga" produkter kan dra sig tillbaka till den bekymmerslösa världen i konsumenthimmeln, där de meddelas avlösning från den orena konsumtionens synd. Fokusen på konsumtionens tillfredsställelse tillåter konsumenten att förbli i konsumenthimmelns kungarike utan att titta ner för att se helvetet den kapitalistiska produktionen format jorden till.
Carol Adams utforskar liknande problem med "döljande" i sin bok, "The Sexual Politics of Meat: A Feminist Vegetarian Critical Theory". I detta verk beskriver Adams döljandet av köttindustrins grymma verklighet inuti det kapitalistiska patriarkatet. Adams beskriver detta döljande som det uppdiktade intetvarandet av kött, en populär uppfattning bland konsumenter av köttprodukter från köttfabriker. Enligt Adams, är det viktigt att utmana den uppdiktade illusionen om att kött är "ingenting" i en ekologisk etik:
...medvetenheten om det konstruerade intetvarandet av kött kommer när en ser att det kommer från något, eller snarare någon, och att det har gjorts till ett ingen-ting, ett intet-varande...När en upplever köttets intetvarande, inser en att en inte äter mat utan döda kroppar.*
Adams uppmanar feminister och alla köttätare att utmana idéen att kött är "ingenting", för att avslöja grymheterna och moralens frånvaro i köttindustrin och av köttätande i största allmänhet.
När vi fördjupar vår sociala analys av produktion i almmänhet, ser vi att idén om "köttets intetvarande" kan sträcka sig även till "produkters intetvarande". Precis som köttätare oftast inte uppskattar de i köttfabriken skändade djurens subjektivitet, erkänner inte konsumenter överlag subjektiviteten hos de folk som exploateras i produktionen. Till exempel, som folk oftast är omedvetna om en kalvs lidande i köttfabriken när de köper ett inplastat stycke kött i affären, är de oftast omedvetna om arbetarkvinnors kamp i en multinationell textilindustri som producerar tröjorna konsumenterna har på sig.
Därtill, när vi överväger den sociala och ekologiska ödeläggelse orsakad av jordbruksnäring, ser vi att konsumtionen av grönsaker oftast är lika omoralisk som konsumtionen av djurprodukter. Till exempel, en banan är inte alltid ett mer moralisk födoval än en kyckling. Om vi ser till de sociala och ekonomiska förhållanden som omvandlar bananer och kycklingar till produkter, finner vi oftast en mycket komplex samling sociala problem, som avgör huruvida kycklingen eller bananen representerar ett mer "moraliskt" födoval. När vi uppdagar bananproduktionens sociala sammanhang, konfronteras vi av en moralisk paradox: Medan banens innehåll (en form av icke-kännande växtliv) kan representera ett moraliskt födoval, kan de sociala förhållanden som omger jordbruksproduktionen av en fabriksproducerad banan, återställa ett sådant födoval omoraliskt.
När vi uppdagar bananens intetvarande, blir vi medvetna om den verkligt dödliga sociala och ekologiska verkligheten som levererar bananen från Tredje världen till den Första. De flesta bananer som säljs i den Första världen utgör en avsalugröda som många länder i Tredje världen exporterar för att kunna betala sin skuld till Världsbanken eller till International Monetary Foundation. Dessa grödor odlas på jord som skulle kunna användas till odling och försörjning av de lokala området självt. Som konsekvens bokstavligen svälter folk i hela Tredje världen medan deras land kontrolleras och konverteras till exportzoner för avsalugrödor så som frukter, grönsaker, socker, tobak, kaffe och timmer. Jordbruksarbetare betalas slavlöner, nekas hälsoförmåner, och utsätts för pesticider och herbicider (bekämpningsmedel mot "skade"-djur resp växter, övers.anm.), och kemiska gödningsmedel (bananer är en av de mest giftbesprutade frukterna). Säkert skulle jordbruksarbetaren, som förgiftas av överarbete och kemiska intag, vars inhemska jord först konfiskerades av kolonialister, sedan återerövrades av Världsbanken, delges samma moraliska övervägande som många vegetarianer skulle ge kycklingen. Ja det är oftare lättare att uppdaga "köttets intetvarande" än att uppdaga "arbetarens intetvarande" eller "kulturers intetvarande", som bryts ner av bananproduktionen.
När vi inser det komplexa och motsägelsefulla i den kapitalistiska produktionens natur, förstår vi varför aktivism kring köttkonsumtion ofta överstiger aktivism kring konsumtion av produkter överlag. Emedan djur har reducerats till en viss produkt som vi kan avlägsna från vår kost, genomsyrar produkter i allmänhet vår sociala värld. Det vore omöjligt att utesluta varenda en från våra vardagliga liv. Faktum är att vi, inuti ett globalt kapitalistiskt system, saknar möjligheten att styra produktionen. Det är då förståeligt att många av oss fokuserar på konsumtionsområden (så som kost) där vi kan känna att vi utövar något slags kontroll. Hur som helst, ju längre vi fokuserar på konsumtionsetik, som om vi skulle kunna konsumera moraliskt inom ett kapitalistiskt system, desto längre tid innan vi uppdagar den inneboende omoralen i det kapitalistiska systemet.
Åtrån till "naturen", åtrån till etiskt organiska praktiker så som matproduktion, måste breddas och fördjupas till att även omfatta en åtrå till social och politisk frihet. Åtrån till att rädda djur från skadliga och respektlösa behandlingar måste omarbetas till att innefatta ett omfattande utmanande av ett kapitalistiskt system som hotar mänsklighetens blotta överlevnad. När vi uppdagat produkternas "intetvarande", överkommit vad Marx kallade "produktfetischism", kommer vi att se att varje produkt kommer, som Adams säger "från något, eller snarare någon och att det har gjorts till ett ingen-ting, ett intet-varande".
När vi erkänner produkters uppdiktade intetvarande, inser vi att vi inte bara konsumerar abstrakta produkter utan vi förstör verkliga människors liv, land och kulturer. Slutligen blir det omoraliskt att separera konsumtionens tillfredsställelse från produktionens omständigheter; för att göra så är att blunda för de sociala, ekologiska och politiska kostnaderna av global kapitalism.
Översatt av Agueli
*Carol J Adams, The Sexual Politics of Meat, (New York: Continuum, 1991), s. 175
Just In Time Economy - Agueli
Just in time economy
Just in time economy - En "effektiv filosofi"
JIT är en kapitalistisk, eller produktionseffektiviserande om du vill, filosofi som började praktiseras i Fords bilfabriker och beskrivs av Ford själv enligt följande: "We buy only enough to fit into the plan of production, taking into consideration the state of transportation at the time. If transportation were perfect and an even flow of materials could be assured, it would not be necessary to carry any stock whatsoever."[1]
Filosofin grundar sig alltså på effektiviserande av produktionen med en maxprofit för företagsledarna som sätter JIT i system. I japan vidareutvecklade Taiichi Ohno vid Toyota Motor Corporation under 50-talet filosofin och effektiviserade biltillverkningen; vissa delar av produktionen som från början kunde ta dagar minskade till att ta några timmar, vidare till sekunder.
Ett centralt begrepp i JIT är BTO, "Built To Order", som är en del i effektiviseringen. För att hålla nere på eller helt sakna lager tillverkas endast varor som kunden efterfrågat. Det innebär för företaget att de sparar in på lager och för de längre ner i produktionskedjan en högre press.
JIT är alltså en ekonomisk filosofi som från början främst gynnade företag inom tillverkningsindustrin. Ett exempel på det är Toyota som för att praktisera JIT testade och tränade olika leverantörer i produktionskedjan. Resultatet blev att de flesta leverantörerna inte klarade av det och slogs ut.
En svaghet i JIT är systemets känslighet för "resurschockar"; att till exempel en naturkatastrof eller, förslagsvis, ett infrastrukturellt sabotage bryter produktionskedjan och produktionen stannar. En annan svaghet i JIT är att det fortfarande finns "naturliga resurser" som är beroende av säsongscyklerna[2] och att det därmed inte kan effektiviseras till maxprofit.
Livsmedelindustrin och JIT
Ett bra exempel på JIT i livsmedelindustrin är Netto Marknad AB. Efter att ha arbetat där under tre månader fick jag gå, uppsagd på grund av min ineffektivitet. Netto har aldrig fler anställda än vad som krävs för att driva butiken, vilket ibland kunde innebära jag och en till på en butiksyta stor som en fotbollsplan. Tidspressen gjorde att raster och arbetstider var schemalagda på minuten. Precis som leveransschemat. Det som inte blivit sålt när den nya leveransen anlände kastades i soptunnorna bakom affären, färskt och aptitligt[3].
För att sätta JIT och livsmedelsindustrin i ett för anarkister[4] intressant sammanhang blir det kapitalistiska systemet allt mer beroende av JIT:s kontinuitet. Ju mer av industrin som effektiviseras enligt JIT, desto känsligare blir systemet som helhet. Ju mer profit som hänger på att den effektiviserade kedjan håller, desto mer skadas kapitalet om den brister.
Det civiliserade systemet, för att bredda analysen, är även det allt mer beroende av JIT då städernas försörjning effektiviseras världen över. Precis som i filosofins grundidéer om effektivisering försöker livsmedelindustrin minska och helt avlägsna lagerhållningen. Effekten av detta blir att det i en post-industriell stad finns livsmedel som räcker i 3-7 dagar om en länk i produktionskedjan skulle brytas. Följden av det, då majoriteten av en stads befolkning inte kan försörja sig utan det kapitalistiska systemet, blir katastrofal.
Städer, JIT och insurrektionellt motstånd
Städerna är vår civiliserade kulturs höjdpunkt, det är kulturens centrum och kapitalets hemvist. Men det är viktigt att inte glömma förutsättningen för stadens existens, att den inte är självförsörjande utan kräver resurser utifrån; genom exploatering av "den naturliga världen", berövandet av andra människor, djur och växters frihet och rätt till föda. Det är behovet av utomstående resurser som gör städerna svaga för en bruten länk i produktionskedjan. Att nu produktionskedjan effektiviserats enligt JIT gör inte städerna mindre sårbara, det ger bara en större profit till företagsledarna.
Här ser jag ett tänkbart mål för anarkistisk kamp som jag med flera redan börjat arbeta med och hoppas kunna sprida: Att genom insurrektionell organisering i affinitetsgrupper, kollektiv eller neo-stammar tillsammans angripa JIT och genom det även kapitalismen, civilisationen och de förtryckande krafter som kommer ur dem. Genom att angripa infrastrukturen som upprätthåller JIT:s effektivitet: Bryt upp asfalt och plantera hampafrön, slå ut elnät eller 3G-master. Genom att angripa kulturen som upprätthåller förutsättningen för JIT:s existens: Skapa motkulturer[5], bli självförsörjande eller bara skapa ett kollektiv. Låt fantasin flöda.
Att se JIT som en möjlighet och inte som ett hinder är viktigt och JIT är trots allt bara ett system inuti ett ännu större men samtidigt ett skört sådant och en potentiell dominobricka.
"Alla långtradare, all transport, det är till lager. Och det är bara frågan
om hur bråttom det är att komma. Lagren är bara kapital som ligger. Har
man kapital som rullar, kostar det inte så mycket om man bara får levererat
det man behöver den här veckan." - Torsten, Lastbilschaufför [6]
Agueli
Komplement:
Dissident #2 http://www.batko.se/
Green Anarchy Spring/Summer 2008 Issue #25 http://www.greenanarchy.org/
[1] My Life and Work (1922), Henry Ford
[2] Frågan är hur länge de finns kvar...
[3] Netto i Sverige är ett hett tips för alla sopdykare, de har nästan alltid ett överflöd av mat
[4] Kanske främst civilisationskritiskt, grönt och insurektionellt orienterade.
[6] http://www.bra.se/extra/measurepoint/?module_instance=4&name=02042431467.pdf&url=/dynamaster/file_archive/050124/3e760b03a91fee8bcea78a411d68ab03/02042431467.pdf
Vargen och den civiliserade människan - Agueli
Vargen är ett däggdjur precis som människan och har utvecklats från Miacis, ett nu utdött rovdjur som levde för cirka 60 miljoner år sedan. Ett mårdliknande djur som också är stammoder till björn, järv och räv. Människan å sin sida, med spår av hominier (tvåbenta primater) ca 25-35 miljoner år tillbaka som stammoder, framstår som rotlös i jämförelse. Vargen (Canis Lupus) lär ha utvecklats till sin nuvarande form för cirka 30 miljoner år sedan, medan Människan (Homo Sapiens Sapiens), det vill säga den "urskiljande", "tänkande" eller "moderna" människan är så ung som 250 000 år1.
Kan du kanske redan här se vart jag vill komma? Inte?
Vargen var fram till medeltiden ett av de mest utspridda däggdjuren på jorden, människans population vid den tiden (år 1000) låg på omkring 275 miljoner individer2. Sedan dess har vargpopulationen minskat drastiskt och människopopulationen tvärtom ökat. Vargpopulationen består idag av uppskattningsvis 120 000 individer i världen, men den siffran är mycket osäker och varierar mellan 100 000 och 200 000.
Människan har aldrig varit en del av vargens huvudsakliga föda, de få tillfällen en varg skulle attackera en människa hade varit flockvis och då en flock bestående av desperata och utsvultna individer med sin föda inlåst hos människan. Varifrån kommer då den allmänna uppfattningen att vargen är ett hot mot människan? Den myt om att vargen är mordisk och blodtörstig, en best som inte drar sig för att slita oss i stycken. Denna myt som känns löjeväckande när allt mer tyder på att människan och vargen levt närapå varandra i ca 150 000 år. Hur kom den till?
Människans domesticering av andra arter kan spåras 12000 år tillbaka, då främst hund (!) och får. I takt med att de domesticerade djuren blev tama och började utnyttjas som arbetskraft blev de vilda rovdjuren ett hot mot, inte människan, utan mot deras arbetskraft. Vilket följdes av människans ökade våld mot arter de annars inte hade vare sig skadat eller beblandat sig med. I och med att de bröt det kretslopp som de tidigare var en del av, genom att beröva rovdjur sina bytesdjur, blev de nu fiender med alla rovdjur.
Tänk dig en slavdrivare som upptäcker att slavarna faktiskt fyllde en viktig funktion, en funktion som gav dem ett egenvärde och en mening med sin existens som inte bara omfattade slavarna själva utan hela den värld slavarna var en del av. Men denna upptäckt gynnar inte slavdrivaren själv och dennes syfte utan hennes planer och framgångar hotas av denna upptäckt. Hur handlar slavdrivaren då? Utrotar hotet såklart! Genom att hägna in slavarna, använda slavarna mot och förslava hotet (som för slavarna är en befrielse). Och naturligtvis, genom att döda hotet.
Den civiliserade människan inledde här sitt korståg mot den naturliga världen. Genom att se det vilda som ett hot mot den inbillade trygghet de tillskansade sig på den naturliga världens bekostnad, genom att ta mer av den naturliga världen än vad de själva gav tillbaka
(genom domesticering av djur dvs beröva djuren sitt egenvärde och inte leva av dem som föda, utan som arbetskraft, och senare genom domesticering av växter dvs jordbruk och ännu senare genom att förslava sig själva genom arbetstvång, systematiskt våld och idén om att den civiliserade människan lever oberoende av den naturliga världen.)
I takt med att detta blev verklighet för den civiliserade människan, blev verkligheten för vargen mycket tuffare. Från att ha levt närapå denna hårlösa apa i ömsesidig fred så länge att det föreföll naturligt att göra det, till att så fort en vargindivid närmade sig civilisationen dödades de, tillfångatogs eller jagades på flykt. Till en början var det säkerligen hanterbart, den naturliga världen var fortfarande relativt intakt och erbjöd vargen skydd. Men i takt med att den mordiska civilisationen från Mellanöstern växte och spred sig, blev också vargens livsrum mindre.
Som kontrast: Idag finns det knappt 200 vargar i Sverige, medan antalet "domesticerade vargar" (hundar) uppgår till (med mörkertal och kryphål i statistik) närmare 1 000 000 individer3. Det finns alltså, i princip, 1 000 000 slavar som skyddar sina herrars och slavdrivares arbetskraft mot, inte bara sin egen frihet utan också sin egen stammoder, sina gener och sitt ursprung. Bara i Sverige. Såklart är sällskapshunden inte främst framavlad/domesticerad i syftet att försvara sina herrar mot den naturliga världen, utan främst att agera sällskapsdam eller kanske ännu mer, husslav och hovnarr.
Ett tydligt tecken på att rädslan för det vilda och idén om att civilisationen är oberoende av den naturliga världen gått i arv sedan civilisationens gryning, är begreppet "SGT"4. Skjut, Gräv och Tig. Vilket är mottot för den jakt som, utan makthavares godtycke, bedrivs på vargen. Detta motto visar på sin ohållbarhet hos det svenska folket överlag då statistik5 visar att 56% av befolkningen "kan tänka sig att ha varg i närheten där de bor". Ännu besynnerligare blir det när de som helst vill ha varg i sitt närområde är människor som håller sig med tamboskap. Detta med undantag för renhållning/domesticering av ren.
Vargen är ett levande av otaliga tecken på att vår civilisation är ohållbar, destruktiv och motsägelsefull. Vi bör inte bara förvilda de domesticerade kusiner till vargen vi hållit fångna i årtusenden, förvilda de tamboskap vi använder som arbetskraft och torterar samt berövar egenvärdet på, utan vi bör också förvilda oss själva!
Av Agueli (2008)
1) Tänk dig att en människa, DU, i Sverige, har en uppskattad livslängd på 80 år (78 som man och 82 som kvinna, http://www.socialstyrelsen.se/Publicerat/2005/8707/Sammanfattning.htm ), föregås av 3125 mänskliga livstider (förutsatt att människan alltid levt i 80 år, överallt). Inte många i jämförelse med den svenska vargen som med en genomsnittlig ålder på 3-4 år (förutsatt att levnadsåldern alltid varit 3-4 år http://www.viltskadecenter.se/index.php?option=com_content&task=view&id=83&Itemid=574 ), har
7 500 000 livstider bakom sig.
2) http://sustainableusa.planetjordan.com/population.html
3) http://www.skk.se/pdf/press/p2004/statistikred_raser.pdf
4) http://sv.wikipedia.org/wiki/Varg#Svenskarnas_attityder_till_varg
5) Jens Karlsson m.fl, Svenskarnas inställning till varg (1999) Stockholm: Naturvårdsverket. sid. 15-25. ISBN 91-620-4933-X
Alienation - Agueli
Vad är "alienation"?
Enligt Norstedts Svenska Ordbok + Uppslagsbok:
alienation subst. ~en ~er ∙ känsla av främlingskap el. av att stå utanför ▫ spec. om känsla vållad av bristande överblick och kontroll över det egna arbetet <särsk. som marxistisk term; SYN förfrämligande>.
Jag bekantade mig med begreppet första gången för ett par år sedan när jag lite översiktligt läste Marx olika texter, (av de otaliga) som kritiserade kapitalismen. Den text(1) som introducerade mig talade om förhållandet mellan arbetaren och dennes utförda arbete.
Arbetarens handlingar (arbete) formar en färdig produkt som inte tillföll arbetaren själv att begagnas, utan istället arbetsgivaren (kapitalisten). (Kapitalisten som med makt, i form av pengar, köpt såväl råvaran och arbetarens handlingar och tillika den färdiga produkten. Köpt genom att betala arbetaren lön. Lön som för arbetaren innebär föda, då densamme eller andra kapitalister med pengamakt köpt arbetarens möjlighet till självförsörjning. Köpt genom att köpa äganderätt till den jorden arbetaren annars kunnat leva av. Därtill berövat arbetaren möjlighet genom att starkt bidra till den kulturella myten om att städer innebär trygghet i form av arbete och genom arbete mat. Mat som annars fanns vilt innan äganderätten med det överhängande hotet om våld, blev verklighet. Myten som i själva verket innebär förgiftning, arbetsskador, stress(2) och högre risk för sjukdomar, våld och såklart död. Med en ihopträngd (överpopulerad) population sprids snabbare sjukdomar, antalet våldsprovokationer ökar och en ökad desperation ökar dödsfallen.) Det blev en lång parentes.
Alienation är alltså ordagrant ett främmandegörande. Vi är idag alla alienerade, på ett sätt som är gemensamt för alla civiliserade människor: Alienationen av naturen. Alienationen tar sig sitt främsta uttryck i att vi inte kan känna gemenskap med naturen, som i verkligheten, vare sig vi vill det eller ej, är den värld vi lever i. ALLT som existerar är "naturen". De flesta av oss kan se ett kalhygge utan att bekommas det minsta, vissa kanske till och med blir glada av ett kalhygge(3). De flesta av oss kan se den sista individen av en viss art skjutas och efter en halv minut sitta och skratta åt en tecknad serie. Vissa(4) njuter till och med av att skjuta andra arter utan annat syfte än själva "nöjet". De flesta av oss kan se genetiskt katastrofala effekter av krig (speciellt det skenkrig USA för i kampen om oljan), skicka ett antal siffror från ett konto till ett annat, för att sedan sätta sig vid ett tv-spel och på en bildskärm döda tusentals virtuella människor...och njuta av det. (5)
Om vi nu inte hade varit främmandegjorda, utan varit en del av naturen mentalt såväl som fysiskt, då hade vi vare sig spelat tv-spel eller haft dödliga gevär att leka med. Då hade vi sett hur den värld vi lever av, inte dör utan, mördas av oss själva. Vi hade sett hur våra liv hänger ihop med trädet som fälls och djuret som skjuts och vattnet som förgiftas.
Om civilisationens population en vacker morgon vaknat och alienationen varit som bortblåst hade ingen gått till sitt arbete, sin skola eller för den delen kört, eller åkt tåg, buss eller bil. Det som hade varit i allas tankar hade varit den omgående destruktionen av industrier, motordrivna fordon, frisläppandet av alla inspärrade arter och andra former av den omfattande mördarmaskin vi upprätthåller med våra liv.
Det bästa av allt är:
Alienationen finns endast i oss själva, det finns inget fysiskt utomstående hinder för oss att övervinna för att bli kvitt den. (Om du inte är institutionaliserat frihetsberövad). Det som krävs är att komma till insikt och därefter bedriva en omvänd hjärntvätt för att den ska bli ett minne blott. Se dig själv och ditt liv i verklighetens sammanhang. DU är en del av naturen. DINA handlingar påverkar naturen. DITT LIV SOM DET ÄR NU MÖRDAR NATUREN. Och, MÖRDAR DU NATUREN MÖRDAR DU OCKSÅ DIG SJÄLV! Dig själv, din mamma, dina barn, dina barnbarn, dina härliga barndoms förskönade naturupplevelser, dina vänner, den du älskar, ALLA DU ÄLSKAR, mördar du...
Att bryta alienationen
Efter att ha kommit till insikt om min relation till verkligheten, att jag är alienerad och fånge i ett destruktivt system, såg jag som min enda utväg att motverka alienationen och systemet som upprätthåller den. Jag såg varje dag nya tankar, mönster och handlingar som alla var en del i den helhet jag skulle förändra och med all kreativitet jag kunde uppbåda försökte jag hitta verklighetsanknutna alternativ. Bland det mest konsekventa val jag gjorde var att "inte arbeta", det vill säga inte utföra ett alienerat arbete. Istället försökte jag vara närvarande i alla handlingar jag utförde och handla i min omgivnings och mitt eget främsta intresse, inte ett abstrakt värdes (d v s ett monetärt värdes) intresse. Det gick bra under en längre tid, främst för att jag hade tillgång till en större summa pengar som jag nyttjade i situationer där de behövdes. Efter hand insåg jag det ohållbara i mina handlingar, det ohållbara i att nyttja pengar men inte tjäna dem. Det ohållbara i att de till slut tar slut. Jag tog ytterligare ett steg närmare verkligheten och började söka efter alternativ till pengar. Jag lärde mig att tillskansa mig mat och tillaga den på de mest ekonomiska (som i hushållning, inte pengar) vis. Jag avancerade min teknik att snatta. Jag började samla mat som stormarknader och andra annars skulle slänga. Jag avancerade min teknik att planka. Jag duschade en till två gånger i veckan. Jag lagade all min mat själv och åt/fikade sällan eller aldrig på restaurang eller café. Gjorde jag det betalade jag sällan för den.(6)
I takt med att min alienation minskade och jag genomförde de flesta av mina sysslor med närvaro och delaktighet, fick jag mindre tid över till det jag verkligen ville göra: Sprida de insikter jag kommit fram till och att hitta andra som bar på samma tankegångar och vilja att förändra.
I nuläget, efter ungefär ett år med mina nyvunna insikter, ser jag att alla handlingar jag genomfört, all motkraft jag utövat mot alienationen, lett mig till en repressiv tillvaro, snarlik en nihilistisk. Hur kan nu det komma sig?
1. För att kunna vara en del i en social grupp inom civilisationen krävs en gemensam värdegrund.
2. För att kunna finna andra likasinnade krävs i nästan alla fall att du har tillgång till pengar och att du har möjlighet till resor av olika slag (speciellt om man i mitt fall växt upp och lever i ett samhälle om 10.000 människor varav 0 öppet delar de tankar du tänker).
3. För att bli allmänt accepterad inom de postmoderna delarna av civilisationen krävs ett arbete, viljan att arbeta, strävan efter ett arbete, studier, strävan efter studier, pengar eller strävan efter pengar. Inte bara för att du ska kunna försörja dig med mat och annat, utan för att du ska delta i/identifiera dig med den kollektiva dyrkan av pengar och arbete. Det som är allmänt känt som en social grupp.
4. För att bli allmänt accepterad inom civilisationen krävs en vilja att följa, upprätthålla och dyrka de lagar som skapats av och för de med pengar, de med makt, för att bibehålla den makt de redan har och utöka den. (Om inte hotet om våld från polisens (och militärens) sida avskräcker dig från att förneka lagarnas värde och existens, kan mycket väl den sociala repression som följer göra det.)
Jag har splittrat den värdegrund jag tidigare delade med mina gamla vänner. Först genom att med mina nya insikter kritisera allt mina vänner står för, kritisera utan att ens öppna min mun. För att sedan välja att bryta med den enorma kulturtrenden: Arbetet, vilket splittrade den sociala basen ytterligare. De gemensamma referensramarna sprack alltmer. När lagarna sedan för mig blev sagor som viskades i öronen på samhällets medborgare, för att de fogligt skulle intala sig själva att sagorna var sanna, allt för att de med makten skulle bibehålla den, då skars den sista linan av.
För att försöka finna en social grupp att identifiera mig med krävs att jag reser utsocknes vilket i fler fall kräver monetära uppoffringar som i vissa fall inte finns att tillgå.(7)
Alienationens uppbrytande behöver inte innebära att du blir ensam, utan det är insikterna och känslorna som den nya värld som öppnar sig för dig, inger och skapar. Se det snarare som att du ger dig ut på en resa ensam men där hemma väntar vänner och familj(8), resan är din egen och det du upplever är det bara du som upplever. Efterhand kommer du att kunna dela upplevelserna med flera och om du känt dig isolerad kommer isolationen att brytas. Har du väl kommit till den punkt där alienationen inte är mer just en alienation för dig, du har distanserat dig från systemet, då dras du likt en magnets minuspol till pluspoler som dyker upp där du minst anar det.
Jag är bara en bit på vägen.
Agueli (2007)
1. Marx, Karl: Människans frigörelse
2. Stress är att fly nuet och verkligheten, vilket berövar nuet och verkligheten på mening, vilket följs av att livet berövas på mening (då livet alltid är NU) och därmed gör antalet självmord större. Livet utanför städerna var/är, om än civiliserat, mer verklighetsnära än livet i staden.
3. Glada för att de äger ett pappersbruk, är "markägare", skogsförvaltare eller bara en företagsledare som gläds av hur levande materia omvandlas till död materia och abstrakta värden på dennes eller andras konton.
4. http://www.varminter.com/
5. En barndomsvän sade för ett tag sedan: "Jag har en film hemma, en dokumentär om Ghandis liv. Jag brukar sätta på den, röka en spliff och vänta tills jag får munchies (tvångstankar av hunger skapade av THC) och sen äta chips och en massa mat samtidigt som jag kollar på när han svälter i sin cell". Tycker du att det är sjukt, vad är det då inte att mörda sig själv och den omgivning som föder en?
6. Nu är det ju såklart alienerande att någon annan lagar maten man själv äter, men det är/var bara ett sätt för mig att klara av att leva i, men inte aktivt upprätthålla , det system som håller mig fängslad. Att snatta en producerad vara kan ses som alienerat i dubbel bemärkelse, den som utfört produktionens alienation och min egen när jag inte deltagit i processerna.
Men om du ser det som jag gör, utan ett alienerat system i vägen, så är den producerade maten i affärerna föda som vilken annan som helst. Som om de växte på träd eller buskar (synd att det knappt finns vilda buskar att plocka från längre, skövlade som de är). Jag erkänner varken de lagar som finns för att hindra mig från att snatta eller det system som tvingar människor och djur att producera varorna. Precis som en primitiv människa som hade vaknat upp i en tom stormarknad hade jag gått till frukt och grönt och plockat på mig frukt, rotfrukter och nötter och förnöjt mumsat och oförstående reflekterat över hur så mycket mat kan finnas på ett och samma ställe. Nu är jag ju inte försummande utan väntar tills jag passerat utgången innan jag börjar mumsa.
7. Detta personliga stycke skrevs under en period av mycket destruktiva känslor och tankegångar, utan mycket meningsfullt i tillvaron. Som positivt stärkande kan jag upplysa om att det bara är svackor en får tackla när de kommer.
8. Förhoppningsvis... Tur att det finns änglamödrar...
Civilisationens Mystiska Ursprung - Credo Mutwa
Snälla förlåt mig, men jag måste dela denna berättelsen med dig. Det är en av de underligaste sägner man kan finna överallt i Afrika bland shamanistiska hemliga sällskap och andra platser där kvarlevorna av våran uråldriga kunskap och visdom fortfarande är bevarad. Det sägs så att Jorden ursprungligen var täckt av en väldigt tjock täcke av dimma eller dis. Så folket kunde igentligen inte se Solen i skyn, förutom som ett vagt ljus. Och de såg även månen på natten som en diffus klo av ljus på himlen, för det fanns denna pressande dimridå. Och regnet strilade alltid som ett jämnt tunt duggregn. Det förekom dock ingen åska. Det fanns inga stormar. Världen var täck av storslagna täta skogar, stora djungler, och folken levde i frid på Jorden i denna tid. Folk var lyckliga och det är sagt att under denna tid hade vi människor inte förmågan att tala. Vi gjorde ändast lustiga läten likt glada apor och babianer, men vi hade inte tal likt vi nu har det. Och i denna tidsåldern talade folk med varandra via varandras sinnen. En man kunde åkalla sin hustru genom att tänka på henne, föreställandes hennes ansiktes form, hennes kroppsliga lukt, och känslan av hennes kvinnliga hår. En jägare kunde gå ut i vegetationen och be djuren att komma dit, och djuren valde då ut en ur deras antal som var gammal och trött, och detta djur kom sålunda och offrade sig själv till jägaren så att det kunde bli avlivat kvickt och tas med som kött tillbaka till grottan. Det förekom inget våld mot djuren. Det brukades inget våld mot Naturen utav människorna på den tiden. Människan brukade be om mat från Naturen. Hon brukade komma till ett träd och tänka på frukt, och trädet lät då en del av sin frukt falla till marken, och människan tog imot det. Och sedan är det sagt, dessvärre, att när Chitauri kom till Jorden, så anlände de i fruktansvärda farkoster som flög igenom luften, farkoster som var formade likt stora skålar och som förde ett ohyggligt oväsen och spred en hemsk eld i skyn. Och Chitauri sade till människorna, (som de samlade ihop med tvång med piskor av åska,) att de var stora gudar från skyn och att från och med nu skulle invånarna få en mängd storartade gåvor från de gudomliga. Dessa så kallade gudar, som var lika mänskliga varelser, men väldigt långa, med en lång svans, och med otäcka brinnande ögon. Några av dem hade två klara gula ögon, medans vissa hade ett tredje öga som var rött. Detta röda runda öga var i centrum av deras panna.
Dessa varelser tog sedan ifrån oss de mäktiga förmågor som människorna hade: kraften att komunicera direkt mellan medvetanden, kraften att flytta föremål med ändast ens vilja, kraften att se in i framtiden och in i det förflutna, och kraften att färdas som ande till andra världar. Alla dessa krafter tog Chitauri ifrån mänskligheten och gav dem då en ny förmåga, talets begåving.
Men, människorna upptäckte, till sin förskräckelse, att möjligheten att tala splittrade mänskligheten, i stället för att förena dem. Eftersom Chitauri listigt skapade olika språk, orsakade de stor osämja mellan folken. Sedan orsakade Chitauri något som inte hade hänt innan dess: de gav människor ett folk att härska över dem, och de sa, "De här är era Kungar, dessa är era Chefer. De har vårat blod i dem. De är våran avkomma, och ni måste lyssna på dem därför att deras tal ställföreträder oss. Om ni inte lyder, så kommer vi straffa er något fruktansvärt." Innan ankomsten av Chitauri, innan Imbulu-varelserna kom hit, då var mänskligheten själsligt förenade. Men när hade Chitauri anlänt, då blev människorna splittrade, både andligt och språkligt. Och sedan så gavs människorna nya konstiga känslor av Chitauri. Mänskligheten började känna sig osäker, och så började de bygga byar med tåliga stängsel av trä runt omkring dem. Människorna startade nu att omforma landskapet. I andra ord, de började skapa stammar, med territorium, vars gränser de försvarade mot varje upptänklig fiende. Människorna blev ambitiösa och giriga och de åtrådde rikedom i form av boskap, och snäckskal från havet. Och, en annan sak som Chitauri tvingade mänskligheten att göra, de fick människorna att tvångsarbeta med gruvdrift in i Jorden. Chitauri aktiverade något i kvinnorna och ålade dem att upptäcka mineraler och metaller av vissa slag. Kvinnor upptäckte koppar, guld och silver. Och så småningom, blev de handledda av Chitauri att legera dessa metaller för att skapa nya metaller som aldrig hade existerat i Naturen tidigare. Metaller som brons, mässing, med flera. Nu avlägsnade Chitauri ytterligare de helgade regnfyllda dimman från skyn; och för första gången sedan skapelsen, tittade mänskligheten upp och såg stjärnor; och Chitauri sa till människorna att de hade haft fel i att tro att Gud vilade i Jorden. "Från och med nu," sade Chitauri till Jordens folk, "så måste Jordens folk tro att Gud är i Himmelen." Du förstår, ursprungligen, så hade mänskligheten trott att Gud fanns under jord, att hon var en väldig moder som dväljdes innom Jorden därför att de såg all grönska gro ifrån jorden - gräset kom från under marken, träden växte från Jordens innandömme, och folket hade trott, på grund av detta, att de döda människorna hamnade i underjorden när de dog. Men när Chitauri riktade människornas ögon mot skyn, då började folket tro, att Gud är i himmelen och att de som dör på denna Jord inte gå under Jord, utan upp i skyn. Och till denna dag, min vän, tvärs över Afrika vart än man går och undersöker, så kommer man finna dessa fantastiska - dessa två fantastiska idéer som är i konflikt med varandra. Många Afrikanska stammar tror på vad som kallas för Midzimu elller Badimo; vilket betyder "de som är i himmelen". Men, i Zulu-land, bland mitt folk, så finner man att dessa fantastiska delade uppfattningar går hand i hand. Det finns Zulus som tror att de döda är Abapansi, vilket betyder "de som är under Jorden". Sedan finns det ett annat utryck som heter Abapezulu. Ordet Abapezulu betyder "de som är ovanför", och ordet Abpansi, som är det äldsta namnet för de dödas andar, betyder som sagt var "de som är under Jorden". Så, även i dag, min vän, över hela Afrika bland hundratals av stammar, finner man den här underliga tvetydiga tron att döda far upp i skyn, sida vid sida med tron att de döda far under Jorden. Tron att de döda far under Jorden sägs stamma från tiden i de dagar då våra folk tänkte på Gud som en kvinna, den Kosmiska Modern. Och det ligger i kontrast med att Gud är en man som döljer sig i himmelen.
Nu, min vän, Chitauri berättade ännu en sak för folket, det sägs så, att vi människor finns till här på Jorden för att förändra Jorden och göre henne lämplig åt "Gud" att nedstiga till en dag och leva i. Och det är sagt att de som arbetar med att förändra Jorden och göra den säker för denna ormlika gud, Chitauri, att komma och bo här, då kommer de bli belönade med stor makt och väldig rikedom. Min vän, medans jag har överblickat åratal av forskning, under många år av initieringar i Afrikas shamanistiska mysterier, visdom, och kunskap, så har jag kommit på mig själv att undra varför vi människor igentligen förstör Jorden som vi lever på. Vi gör något som bara görs av en annan art djur, nämligen, den Afrikanska elefanten, som totalt förstör varje träd på platsen den bor. Vi människor gör precis samma sak. Och oavsett om man rör sig genom Afrika, där det en gång fanns urtida civilisationer, där finner man öken. Till exempel har vi Kalahari-öknen i Södra Afrika, och under den öknens sand, har jag funnit ruinerna efter uråldriga städer, vilket betyder att människor förvandlade denna bit mark, som en gång var grön och bördig, till en öken. Och under de dagar i mitt liv då jag var bland utforskare och safari-folk i Saharas regioner av Afrika, då fann jag också bevis för otroliga uråldriga boplatser på platser där ingenting finns nu utom otrevliga stenar och viskande sand. I andra ordalag, Saharas Öken var en gång ett frodigt landskap och det förvandlades till öken av mänsklig hand. Varför? Jag måste fråga mig själv, om och om igen, varför är det så att vi människor blir drivna av osäkerhet, girighet och maktlystnad till att förvandla Jorden till öknen som, slutgiltligen, ingen människa någonsin kommer kunna klara av att leva i? Varför? Fastän vi är medvetna om alla gräsliga faror som detta kommer att orsaka, varför skövlar vi stora arealer av djungel i Afrika? Varför utför vi som bor här på jorden de instruktioner som Chitauri programerade oss med?
Även om min hjärna vägrar acceptera det här, så är svaret fruktansvärt nog: Ja, ja, ja...
Bland många av de visa människor som hedrar mig med deras vänskap, finns en man av stor kunskap som lever i Israel, Dr. Sitchin.
[Redaktörens notis: Denna referens är till Dr. Zecharia Sitchin, författare av många provokativa böcker angående främmande varelsers interaktion med Jordens mänskliga befolkning, sedan väldigt långt bakåt i tiden.]
Enligt de uråldriga böckerna skrivna av folken i Sumeria, på lertavlor, så kom gudarna ur skyn och tvingade människor att arbeta för dem, för att gräva guld åt dem. Denna historia bekräftas av Afrikanska legender utöver kontinenten, att gudarna kom ner från himmelen och förslavade oss, och de gjorde oss till slavar på ett sådant sätt att vi aldrig skulle inse att vi är trälar.
En annan sak som våra folk säger är att vi är villebråd åt Chitauri likt gamar. De uppfostrar en del av oss, de fyller en del av oss med ofantlig ilska och storartade ambitioner, och de förvandlar de här människorna som de har uppfostrat till stora kämpar som för ohyggliga krig. Men, i slutändan, så tillåter inte Chitauri dessa stora ledare, dessa krigsherrar och kungar, att dö fridfyllt. Krigsherrare utnyttjas för att föra så mycket krig som möjligt, för att döda så många som möjligt av hans folk, och de han kallar för fiender; och sedan, i slutändan, så dör krigsherren en fruktansvärd död, med hans blod spillt av andra män. Och detta fenomen har jag stött på i mitt folks historia, om och om igen. Vår stora Kung Shaka Zulu, under hans regeringstid på ungefär 30 år, så utkämpade han över 200 stora strider. Och sedan så blev han slaktad, han dog en våldsam död. Han dog som en nedbruten man, som på grund av hans mors död, inte längre hade kraft att vinna några fler strider. Och, innan Shaka Zulu, så fanns det en annan kung som tränade Shaka till att bli den stora kung han var. Den kungens namn var Dingiswayo.
Dingiswayo hade fört stora krig i ett försök att förena Zulu-folken till en stor stam. Han hade sett vita män vid Kap Horn och han trodde att genom att förena folket till en stor nation, så skulle han kunna stå imot hotet som de vita imperialisterna utgjorde.
Men, vad som hände var det, att efter att ha vunnit många slag i förening av många stammar, så blev Kung Dingiswayo plötsligt drabbad av en ögonsjukdom som nästan gjorde honom blind. Och han dolde att han inte kunde se som en hemlighet. Men, den gräsliga hemligheten upptäktes av en kvinna, en drottning av en annan stam, kallad för Ntombazi. Ntombazi tog en stridsyxa och halshögg Dingiswayo med ett svep, efter det att hon hade lurat in honom i hennes hydda och gett honom mat och öl att dricka.
Det förekommer också ett liknande fenomen bland framstående vita ledare: Napoleon, i Europa, som dog en ensam död på hans ensliga ö i Atlantiska Oceanen; Hitler, också i Europa, som det sägs dog en förnedrande död genom att ta självmord med en pistol i munnen; Hunnen Attila, som blev dödad av en kvinna, och många andra stora ledare som kom till ett bittert slut efter att ha åsamkat så mycket död och lidande till så många människor de kunde. Kung Shaka blev stucken av hans halvbror, som använde ett spjut mot honom, av samma typ som Shaka hade designat för att döda folk så snabbt som möjligt. Och, Julius Caesar gick även han ett liknande öde till mötes. Likt våran Shaka Zulu hade han erövrat många nationer. Alltid är det så att en krigshjälte dör en sådan död, som han igentligen, inte borde dö. Kung Arthur, i England, blev t.ex. dödad av hans egen son - Mordred, efter en lång och ärorik regeringstid. Jag skulle bara kunna prata vidare och vidare om det här.
Men om man nu stannar upp, och sammanför alla dessa företéelser. Då visar de på att oavsett om folk skrattar åt det här eller inte, oavsett om de förlöjligar det här eller inte, så existerar det en särskild kraft som vägleder oss människor mot själv-destruktivitetens mörka flod. Och ju snarare, och ju fler av oss som blir medvetna om det, destå bättre. Kanske så kommer vi då, möjligtvis, kunna klara upp allt detta elände."
Ovanstående är ett utdrag från en intervju via telefon. Den finns i sin helhet på: http://www.sabon.org/credo/index2.html
Om man vill se Credo Mutwa tala, (om det här och mycket mer,) så medverkar han tillsammans med David Icke i videon "The Reptilian Agenda". Den är 6 timmar och 35 minuter, i tre sektioner, och finns att beställa via internetbokhandlar eller kan laddas ner från någon torrent-site (storlek: 708 MB).
Källor med åsikter i linje med att Civilisationen är "Chitauri": Rappar-duon Begotten Sun och Munyaradzi Nota, författarna David Icke, Dr. Zecharia Sitchin, Riley Martin, John Rhodes och som sagt var, Credo Mutwa.
Översatt av en Anonym Android
Civilisationen och dess missnöjen - Sigmund Freud
Vi ertappas med en insikt så förvånande att vi måste dröja oss kvar vid den. Denna insikt säger att det vi kallar vår civilisation är orsaken till vårt lidande, och att vi skulle vara mycket lyckligare om vi gav upp den och återgick till primitiva förhållanden. Jag kallar denna insikt förvånande då, hur vi än definierar begreppet civilisation, det är ett faktum att alla de saker, med vilka vi ämnar skydda oss från de hot som kommer ur lidandets källor, är en del av just den samma civilisation.
Hur har det kommit sig att så många människor har tagit på sig denna främmande fientliga attityd gentemot civilisationen? Jag tror att det grundar sig i en djup och långvarig otillfredsställelse med de rådande civiliserade förhållandena och att det på den grunden byggts upp ett fördömande, format av olika historiska händelser. Jag tror mig känna till den sista och den näst sista av dessa händelser. Jag är inte lärd nog att spåra händelsekedjorna tillräckligt långt tillbaka i människans historia som art; men en faktor, fientlig mot civilisationen, måste redan ha varit verksam vid kristendomens seger över de hedniska religionerna. För det är nära besläktat med det korta jordelivet, den kristna doktrinen utstakat. Den sista av dessa historiska händelseförlopp är det av upptäcksresor och de möten med primitiva folk och raser de ledde till. Som konsekvens av bristfälliga observationer och den missförstådda synen på de primitiva vanorna och beteendena, föreföll de leva enkla och lyckliga liv, med få begär. Ett liv som detta var ouppnåeligt för dessa besökare med sin överlägsna civilisation. Senare erfarenheter har rättat till vissa av dessa antaganden. I många fall hade observatörerna felaktigt tillskrivit naturens givmildhet och den lätthet människans huvudsakliga behov tillfredställs på, de komplicerade kulturella behovens frånvaro. Den sista händelsen är lättast för oss att anknyta till. Den uppstod när folk blev varse neurosernas mekanism, som hotar att underminera den minimala lycka den civiliserade människan avnjuter. Det upptäcktes att en person blir neurotisk för att han inte kan hantera den mängd frustration samhället påtvingar honom i det kulturella idealets tjänst, och det innebär att avskaffandet eller avståndstagandet från dessa krav skulle resultera i en återgång till möjlgheter av lycka.
Det finns också en tillsatt faktor av missnöje. Genom de senaste generationerna har mänskligheten gjort oanade framsteg inom naturvetenskap och i sitt tekniska genomförande, och etablerat en kontroll över naturen som aldrig tidigare kunnat förutspås. De enskilda stegen i denna utveckling tillhör allmänbildningen och det är onödigt att räkna upp dem. Människan är stolt över de framgångarna och har all rätt att vara det. Men de verkar ha observerat att denna nyvunna makt över tid och rum, detta underkuvande av naturens krafter, vilket är uppfyllandet av önskningar som sträcker sig tusentals år tillbaka, har inte ökat den njutbara tillfredsställelse som de kan tänkas vänta sig av livet och har inte gjort dem något lyckligare...
Om civilisationens utveckling har samma långtgående likheter med individens utveckling och om den tillämpar samma metoder, blir vi kanske inte rättfärdigade i att nå diagnosen att, under de kulturella drifternas influens, vissa civilisationer, vissa epoker av civilisationen - antagligen hela mänskligheten - har blivit "neurotisk".
Against Civilization, Zerzan John. S 108-109. "Civilization and its discontents" Sigmund Freud (1930).
//Agueli//
Vi måste avveckla allt detta - A-A A
Den verklighet vi lever i, är en verklighet utan motstycke. En verklighet av sorg och cynism, "a great tear in our human heart", som Richard Rodriguez hade sagt. En tid av fruktansvärda vardagliga hemskheter, fyller de flesta dagstidningar och akompanjeras av en miljö-apokalyps som snabbt sprider sig. Alienationen och den mer direkta föroreningen slåss om övertaget i den dödliga dialektik, som livet i ett splittrat och teknologi-hetsande samhälle innebär. Cancer, som innan civilisationens uppkomst var okänd, tycks nu vara epidemisk i ett samhälle så gagnlöst och bokstavligen ondskefullt.
Snart kommer alla, uppenbarligen, att nyttja droger; huruvida de är ordinerade eller olagliga kommer att bli en obetydlig del i sammanhanget. ADD ( http://sv.wikipedia.org/wiki/ADHD , övers anm) är ett exempel på hur rastlössheten och oron, som skapas av detta samhälles skrumpnande och ofullständighet, medicaliseras. Den rådande ordningen kommer uppenbarligen att gå hur långt som helst i förnekandet av den social verkligheten; den tekno-psykriatiska synen på människan som den naturliga toppen på evolutionsstegen.
Ny sorters sjukdomar, obotliga för den industriella medicinen, sprider sig globalt medan fundamentalism (kristen, judaistisk, muslimsk) också börjar frodas, ett tecken på djupt vemod och frustration. Och här hemma är det New Age-spiritualism (Adorno's "filosofi för dumhuvuden") och otal variationer av "healing"-terapier, som börjar bli uttjatade med sina meningslösa illusioner. Påstår att vi kan bli hela/upplysta/helade i en galen tillvaro som denna.
Klyftan mellan rik och fattig växer snabbt i detta land (USA, övers anm) av hemlöshet och fängelseinterner. Ilskan växer och massförnekelse, hörnstenen vilken systemets överlevnad vilar på, är åtminstone nu försatt i en orolig sömn. En falsk värld börjar få den support den förtjänar: Misstron till offentliga institutioner är nästan total. Men det sociala landskapet verkar fruset och de ungas smärta är kanske det värsta. Nyligen presenterades en rapport (10/94) som visade att antalet självmord bland unga män 15-19 har mer än dubblats mellan 1985-91. Tonåringarnas självmord är svaret på ett stigande antal som inte kan hantera att bli vuxna i en värld som denna.
Denna överväldigande och genomträngande kultur är en snabbmatskultur, utan substans eller löften. Som Dick Hebdige passande ansåg, "post-modernism är det moderna utan de hopp och drömmar som gör moderniteten hållbar". Postmoderninsmen framhåller sig själv som pluralistisk, tolerant och odogmatisk. I praktiken är den ytlig, framfusig, medvetet förvirrad, splittrad, mediabesatt, obildad, fatalistisk, överflödig, likgiltig inför frågor om ursprung, historia, orsak och verkan. Den ifrågasätter inget av vikt, och är det perfekta uttrycket för ett upplägg som är idiotiskt, döende och som vill dra med oss i döden.
Vår postmoderna epok finner sitt främsta uttryck i konsumtion och teknologi, vilka tillsammans utgör den fördummande kraften, massmedia. Lättuppfattade och lättsmälta bilder och fraser distraherar en från det faktum att denna skräck-föreställning endast håll samman av just dessa lättuppfattade och lättsmälta bilder. Även de värsta misslyckanden i samhället kan användas för att narkotisera dess invånare, som till exempel våld, en källa till ett oändligt missledande.
Naturen, det som finns kvar det vill säga, fungerar som en bitter påminnelse om hur deformerad, osensuell och svekfull vår nuvarande existens är. Den naturliga världens död och teknologins penetrerande av varje livssfär, de som finns kvar, pågår i en hög acceleration. Wired, Mono 2000, zippies, cyber-allting, virtuell verklighet, Artificiell Intelligens om vartannat, ända till och inkulderande Artificiellt Liv; den ultimata post-moderna vetenskapen.
Under tiden har vår "post-industriella" datorålder gjort oss mer beroende av maskiner än någonsin. Justitiedepartementet presenterade en rapport (7/94) som visade att det ökade antalet dator-övervakade arbetsplatser är skådeplatser för över 1 miljon rapporterade våldsbrott om året, och antalet mördade chefer har dubblats det senaste deceniet.
Detta hemska etablissemang väntar sig, i sin arrogans, att dess invånare ska fortsätta rösta, återvinna och låtsas att allt är bra. För att citera Debord (Guy Debord, http://sv.wikipedia.org/wiki/Guy_Debord, övers anm):
"Åskådaren ska helt enkelt ingenting veta och ingenting förtjäna".
Civilisationen, teknologi, och en orättvis social ordning är komponenter i en olöslig helhet, en likfärd som i grunden är fientlig mot kvalitativ skillnad. Vårat svar måste vara kvalitativt, inte det kvantitativa, "mer-av-samma-vara"-botemedel som faktiskt förstärker det vi måste göra slut på.
Det Sista Imperiet - William T. Hoethke
Det Sista Imperiet
Civilisationens Kollaps och Framtidens Frön
Våran generation står på avsatsen till den mest omfattande katastrof den mänskliga arten någonsin stått inför. Dödshot mot livet på jorden kommer från alla håll. Vatten, solsken, luft och jord är alla hotade. När eskimåer i det nordligaste norr börjar få leukemi från radioaktiva ämnen och när ekimåernas modersmjölk innehåller kritiska nivåer av PBC (klassad som miljögift), måste vi erkänna att varenda organism på vår planet är hotad.
Förvärrar denna kris gör faktumet att den drivande kraften i sammanhanget, de civiliserade människorna, är oförmögna att förstå problemet fullt ut. Problemet ligger bortom medvetenhetens tillhåll, för att människan inuti civilisationen (ordet civilisation kommer från Latin, civis, som reffererar till de som lever i storstäder, städer och byar) inte längre har någon relation till den levande jorden. Civiliserade människors liv håller fokusen inom systemet självt. De är inte mottagliga för det faktum att jorden eroderar och skogarna försvinner. Dessa problem saknar det direkta intresset som det av en lönecheck. Civilisationen i kris handlar som den har gjort tidigare, om än mer energiskt för att kunna frigöra sig själv. Om en växande befolkning och svält hotar, är den vanligaste impulsen att sätta större press på jordbruksmarkerna och skövla mer regnskog fortare.
Vi står inför en planetär katastrof. Förgörandet av det planetära livsstystemet har pågått i tusentals år och närmar sig nu den slutliga apokalypsen, som några av oss kommer att uppleva under vår livstid. Långt ifrån att vara en svår och komplex situation, är den i själva verket mycket simpel, om man kan förstå några grundläggande förutsättningar.
Den planetära katastrofen kan spåras ner till ett enkelt faktum. Civilisationen har är ur balans med det planetära flödet av energi. Det allmänt accepterade civliserade antagandet är att en exponentiellt växande population med en exponentiellt växande konsumtion av materiella resurser kan fortsätta, baserad på ändliga uttömda resurser och utdöende ekosystem. Dett är helt absurt. Inte desto mindre fortsätter civilisationen utan minne från dess historia eller visioner om framtiden.
Den antagligen mest viktiga källan till liv på våran planet är den tunna remsa toppskikt utgör.
Livet på den här planeten är i grunden ett slutet, balanserat system med sol, vatten, jord och luft som baselementen. Dessa element samarbetar för att producera liv och de följer de mönster som baseras på Fysikens lagar, som vi refererar till som Naturens lagar.
Jordens djup och dess rikedom är ett tecken på den levande planetens normal hälsotillstånd. Som ett generellt antagande kan vi säga att när jordern förloras, uppstår obalans och skada på planetens liv. Planetens liv, ur ett geologiskt tidsperspektiv, har nu drastiskt ökat farten mot den stundande döden. Även om bara 1 % av jorden förloras vart tusende år, kommer jorden slutligen att dö. Om 1% tillförs jorden, då ökar levnardsstandarden, dess rikedom, på planeten. Detta centrala faktum måste ständigt finnas i åtanke, att jorden återhämtar sig mycket mycket långsamt. Jord-forskare uppskattar att tiden det tar för jorden att återskapa 2.54 cm jord ("one inch") är mellan 300 och 1000 år.
Näringen i jorden beror på fotosyntesens produktion i det vegetativa skikt jorden bär upp. Det är stora skillnader i NPP (http://en.wikipedia.org/wiki/Primary_production#GPP_and_NPP) i olika tänkbara vegetativa skikt. Det är i regel ett ekosystem i klimax, i vilken region som helst på jorden, som är den mest produktiva i omvandlandet av solenergin till planters växtlighet, som i sin tur omvandlas till organiska spillror som livnär jorden.
Ett ekosystem i klimax är jämviktsläget (balans) för jordens "kött". Efter en allvarlig skogsbrand eller för att läka sår som skogskövling orskat, helar skogsorganismen sig genom att fylla landområden med olika växt-samhällen. Varje nästkommande växt-samhälle bereder väg för nästa samhälle. Alltså, en långlivad skada på skogen helas genom att små plantor täcker det, allmänt kallat "ogräs", och gräset som håller nere jordens toppskikt och bereder väg för andra ogräs och buskar som växer upp i såret. (Ogräs är jordens "första-hjälpen-team" på jordytan)
Generellt är "första-hjälpen-teamet" - det första växtsamhället som växer upp och håller nere jorden - är ett mindre avancerat samhälle med det minsta antalet av växter, insekter, micro-organismer och så vidare. Allt som återskapandet pågår, ökar mångfalden, antalet arter, i takt med NPP, tills klimax-stadiet är uppnådd och jämviktsläget åter stabilt. Systemet arbetar mot en komplex form, maximal förmåga att omvandla inkommande energi(NPP) och en mångfald av energiskapande källor (matkedjan eller andra tjänster djur och växter utför åt varandra) Plantorna håller nere jorden så att den kan återskapa sg själv. De skuggar jorden så att den undslipper oxideringen (upphettande och uttorkandet av jorden framkallar kemiska förändringar som i sin tur orsakar sterilitet) och bevarar fukten. Varje planta tar upp olika näring i jorden, så de återskapande växtsamhällena återskapar just den näring som en viss planta kräver, för att kunna föda kommande generationer av växtsamhällen. Om man följer förberedelserna, så kommer snart större plantor, mindre träd och till slut bredlövade träd som med sitt liv och sin död kommer att ge plats åt ett mikro-klimat och jord för de vintergröna växterna. Dessa träd fungerar som "vårdar-träd" inför den slutliga klimaxen, som blir barrträdens samhälle. Douglasgranen till exempel, kan inte växa i solsken, utan skuggas av dessa förskapande växtsamhällen.
Ekosystemen på den här jorden tar skada av tornado, eld, eller andra liknande händelser, och återhämtar sig tillbaka till det balancerade stadiet, kilmax-systemet. Det är likadant som när en människa skadar sig; först komemr blod, sen bildas en skorpa och ny hud skapas för att återställa balansstadiet. Så klimax-systemet är ett tecken på en god hälsonivå för planetens liv, ett dynamiskt jämviktsläge. Klimax-systemet är det system som producerar allra mest fotosyntes. Allt som avleds från systemet avleds också från ekosystemets välstånd. Klimax-system är de mest produktiva av ekosystemen, beroende på deras stora mångfald. Varje organism ger tillbaka lite energi till de som producerar den för att försörja dem, och när de växer, antalet och variationen av djur och planter växer, tar vara på varenda tänkbara nich. Vad som kan ses som en helhet, enhetliga organ i den levande jordens kropp, en skog eller gräsmarker, upplever ökad hälsa på grund av dess mångald inuti,
På en större skala, stöttar bioregioner och kontinental jordmark på ett hållbart sätt, sjölivet med sina restprodukter (naturliga som onaturliga) från det överflödiga organiska till vatten och havsmiljö. Detta är ytterligare en tjänst som dessa hela ekosystem utför för andra hela ekosystem.
Ett fåtal grundprinciper för livet på jorden har nu etablerats i kosmos. Balans är kosmisk lag. Jorden går runt solen i ett finstämd balans. Värme-budgeten på planeten är en finstämd balans. Om den inkommande värmen minskade, skulle vi frysa ihjäl eller om inte jorden kunnat motstå solens hetta hade vi brunnit upp. Klimax-systemet upprätthåller en balans och en stabilititet, århundrade efter århundrade, samtidigt som det mångfald av energiflöden rör på sig och återskapar, På samma sätt bibehåller den mänskliga kroppen balans (homeostasis) medan blod, nersmältning och cellskapande pågår inuti.
Livet på planeten är helt beroende av jorden, utan jord inget liv. (Några mikro-organismer och andra livsformer kan fortfarande existera) Jorden bibehålls av det växtlager som skyddar den, som när jordens hälsa är på topp, utgörs av ett ekosystem i klimax.
Om man kan acceptera dessa få enkla principer har vi etablerat en kommunikationsbas, på vilken vi nu kan fortsätta. Den som inte kan acceptera dessa principer måste visa upp ett annat sätt på vilket världen fungerar. Detta måste göras omgående för att livet på planeten hänger på balansen.
Vi talar till vår basnivå av liv på jorden. Vi har hört om många vägar till frälsning. Vi har hört att ekonomisk utveckling ska rädda oss, solens värme ska rädda oss, teknologi, jesus återkomst som ska återställa himmel och helvete, utropandet av land reformer, återvinning av material, kapitalismens etablering, kommunism, socialism, fascism, muslinism, vegetarianism, triletarism och till och med födelsen av en Aquarisk Tidsålder, har vi hört, som ska rädda oss. Men jord-principen säger klart och tydligt att, om människan inte kan bibehålla planetens jord, kan de inte leva där. 1988 var den årliga förlsten av jord på grund av erosion 25 miljarder ton (!) och snabbt växande i mängd. Erosion innebär att jorden lossnar från landsmassan. En lika seriös skada är jordens fertilitet är uttömd, Uttömningen sker på nästan varje plats dit civilisationen spridit sig. Detta är att bokstavligen mörda planeten, genom att tömma den fond av jordens fertilitet som ger liv till annat biologiskt liv. Fakta: Sen Civilisationen invaderade "the Great Plains" i Nordamerika har hälften av jordens toppskikt försvunnit. Imperiets meritlista.
Den åtta tusen år gamla meritlistan av brott mot naturen, utförda av civilisationen (inklusive skador på toppskiktet på samtliga kontinenter).
Skogar, de främsta jordgeneratorerna, täckte en tredjedel av jordens yta innan civilisationens uppkomst. 1975 täckte skogarna en fjärdedel och 1980 hade ytan krympt till en femtedel och farten på skogsskövlingen bara fortsätter att öka. Om den aktuella tendensen fortsätter utan avbrott, kommer år 2040 80 procent av planetens vegetation att vara borta(!)
Den uppenbara faktan är att civilisationen inte kan bibehålla jordens balans. Åtta tusen år kan vittna om detta. Civilisationen mördar jorden. Toppskiktet är den energibank vi genom arbete tagit energi ifrån. Mycket av det är borta och resterna ökar till antalet med ökad hastighet.
När civiliserad "utveckling" av jorden sker, blottläggs klimax-systemet, vegetationen återgår till ett mycket enkelt stadie eller rensas bort helt, och NPP:n (Net Photosynthesis Production) rasar. I tropikerna, när betesmark skapas genom skogsskövling, elimineras två tredjedelar av den ursprungliga NPP:n. På de ekvatoriala breddgraderna försvinner hälften av NPP:n när odlingsmark skapas på den ursprungliga skogsmarken. Nästa steg är för människan att ta den redan skadade jorden och producera i form av jordbruk, som inte ens när det produceras som mest kan föda jorden.
Det här pekar på en enkel princip: Jorden måste ha som sin grundvärdering, en ansvarskänsla för bevarandet jorden. Om vi kan skapa en kultur som kan bevara jorden, är det också möjligt för människan att leva i balans med jorden.
Det centrala problemet är att civilisationen är ur balans med livet på jorden.
Lösningen på detta problem är för människan att återställa balansen med jorden.
Vi är nu tillbaka till allas personliga syn på denna planetära kris. De flesta förslagen på hur vi ska finna frälsning går inte ut på att bevara jorden. Samtliga går ut på att förmildra situatuionen utan att göra några obekväma förändringar i vare sig värderingar eller strukturer i rådande samhälle. De försöker endast att "fixa" symptomerna. Om vi hade ett samhälle vars grundvärderingar var att bevara och vårda jorden, så skulle alla andra värderingar utgå från det som grundval.
I många viktiga avseenden är civilisationen ett slags beroende. Civilisationens kultur fungerar som så att den är självdestruktiv, självmordsbenägen; som vore den en person beroende av alkohol, vitt socker, droger eller tobak. Missbrukaren förnekar att det finns något problem. Missbrukaren börjar förneka verkligheten. Civilisationen är på samma sätt beroendeframkallande.
Det civiliserade folket ser det som sin skyldighet att ta upp primitiva och underutvecklade folk till sin egen nivå. Civilisationen, som håller på att förstöra sig själv, ser sig själv som den högst stående kulturen, som bär på svaren till alla världens folk.
En missbrukare är, onekligen, en person som är känslomässigt beroende av saker; televison, substanser, personliga rutiner, andra människor, mentala ideologier, överbelastade av det de tror på eller deras arbete. Om sakerna de är beroende av tas bort, upplever de osäkerhet, obekvämlighet, stress, symptomen av avvänjning.
Civilisationen är ett kulturellt/mentalt perspektiv som tror att säkerhet endast kan byggas på tvång. Vidden av denna villfarelse är så stor att de sammanlagda militära utgifterna för världens alla stater, var så stor att den kunde financiera FN:s alla sociala program i tre hundra år(!).
Om man ser tillbaka på principen, om att människan inte kan leva på planeten om hon inte kan bevara jorden, demonstrerar det illussionen/villfarelsen. Den civiliserade förnekelsen av att vi inte kan bevara jorden, demonstrerar illussionen. Illussionen om militärmakt skapar inte säkerhet, den skapar bara död. Den civiliserade förnekelsen av misslyckandet i bevarandet av jorden, och den beroendeframkallande illussionen att säkerhet kan skapas med dödliga vapen, är densamma som den av en alkoholists delirium tremens (http://sv.wikipedia.org/wiki/Delirium_tremens).
Första steget i återhämntningen för vilken som helst missbrukare är att inse att vad man tidigare inbillat sig var fel. Alkoholisten måste inse att "bara en drink till" löser inte problemen, arbetsnarkomanen måste komma till insikt med att "bara lite mer arbete" kommer inte att ge känslor av egenvärde eller ett bättre liv, bulimikern måste inse att "bara en tallrik med mat till" kommer inte att skapa ett bättre självförtroende. Civilisationen måste komma till insikt om att dess verklighetsbild leder oss alla mot ett självmord.
Här har vi helheten. Problemet är obalansen och lösningen är att återskapa balans. Här har vi den enkla principen: om mänskliga handlingar kan hjälpa jorden att återfå balans, vilket märks på jordens tillstånd, då har vi funnit ett sätt att hela jorden. Om teorin, planen, projektet eller vad du vill inte kan fungera med principerna, då är vi tillbaka i samma illusionistiska system.
Alla är vi missbrukare. Vi som är civiliserade har tappat bort oss själva. Vi lever nu i en värld av förvirring och kaos. Vi måste inse att civilisationens inbillska system, mass-institutionerna och våra personliga liv, arbetar på en självdestruktiv basis. Vi lever i en kultur som förblöder jorden till döden, och vi har gjort flerårs-planer för våra liv och karriärer inuti. Vi strävar efter något som inte kommer att hända.
Vi måste försöka vakna och återfå synen på verkligheten. Vi måste ta ansvar för våra liv och vår jord. Detta är av högsta prioritet! Detta kommer att innebära studier och framförhållning. Människan har aldrig stått inför något liknande innan. Denna generationen har blivit presenterade en utmaning, som i sina dimensioner är kosmisk. En kosmisk fråga: Kommer tiotals miljoner år av livsskapande liv gå tillbaka till mikrobstadiet? Denna utmaning ger oss antingen obeskrivlig tragedi eller obeskrivlig framgång.
Att skapa ett utopiskt paradis, ett nytt Eden's Lustgård, är vårt enda hopp. Inget annat kan rädda oss. Vi måste skapa en positiv kooperativ kultur som enbart ägnar sig åt bevarandet av liv och gör detta i all evighet, annars kan vi som art inte existera på jorden.
.
Här tänkte jag försöka samla så många civilisationskritiska texter som möjligt översatta till svenska
Jag tror det är bättre att ha texterna mer samlade här en utspridda på en personlig blogg.
Agueli
