AgueliAgainstCivilization - Free Jonatan

Det går att säga mycket om de handlingar jag dömts för, det går att tycka och tänka mycket om dem. Det har det också gjorts. De som ansett mg vara galen. De som hyllat handlingarna och stått ut med mycket skit till deras försvar. De som spridit rykten om att jag sågat ner lyktstolpar- vilket jag fick höra i lund, i ett ekande tomt studentrum sånär som på en gammal militärhjälm, under Ockupationsfestivalen. De som kallade det ungdomligt förstånd. De som kallat det för terror handlingar. T.o.m chefanalytikern på Författningsskyddet gjorde ett utlåtande för att styrka vikten av repression mot denna typ av handlingar.

Vad de handingarna rent konkret haft för effekt i den civilisationskritiskt anarkistiska kamp jag menar mig delta i, med mål att stoppa en mördarkultur och ge plats för en mångfald av jordbaserade och hållbara kulturer, är ju inte svårt att se.  Masten var  ur funktion i en månad, lyftkranen gav en elektriker en liten kyss (om en vågar tro på SÄPO:s utredning) samt reparerades till den hutlösa kostnaden av 5000 kr. Det är ju en effekt som kanske gav en ekorre chansen att fly golfbanan medan den aktuella strålningen var avstängd och den sedvanliga intervallbundna huvudvärken, orkeslösheten och plågan var borta. Försenat PEAB:s schema en dag eller två. Men lär det inte har gjort, vad vet jag? Inte konkret åtminstone.

Dessa handlingar var aldrig ämnade att "KROSSA CIVILISATIONEN!" eller "STARTA EN EKOLOGISK REVOLUTION!" i ett slag. Det var resultatet av en inre revolt- ett uttryck för den asociala och individuella revolt som driver alla frihetskämpar framåt. De som driver isolerade kamper och individer att förenas med det kollektiva. De var handlingar sprungna ur en djurisk spontanitet och vildhet. - Vem skulle med strategi och eftertane ha handlat som jag gjorde?

Dessa handlingar bär med sig signaturen av en affektiv individ som tröttnat på allt vad vänster heter, tröttnat på allt vad  som innebär uppskjutandet av mördarmaskinens ofrånkomliga arkebusering eller föga troliga abdikering.

Jag vet att skulle jag läsa i DN efter upplåsning om hur liknande handlingar utförts,  hade jag  dansat en svängom  med min morddömde vän och skrattat tillsammans med honom. Bejublat nyheterna. Inte för att de skulle ha en avgörande betydelse i kampen mot den fångenskap vi fostrats till- utan för vetskapen om att en eller flera okända kamrater smakat på det vildas revolt och anslutit sig till det konstana kriget.

Många är de som pratat om behovet av strukturerat motstånd, om vikten av strategiskt motstånd, om hur motstånd måste se ut- om än subtila ordalag. Få -  mycket få- är de jag träffat som  bär i sina ögon brännskador från elden som brinner när hela ens varelse naken går upp i ringen mot en overklighet mycket större och starkare fiende. Med det sagt förringar jag inte den längtan och de gnistor av vilja som pyr i mångas ögon men inte tillåts brinna av rädslor, krockande val eller skygglappar. Jag har sett gnistorna och vet att de finns där. Förr eller senare hamnar vi alla i ringen och att själv ha valt att stiga in med en djurisk motståndseld brinnande i sig, om sig, har sina klara fördelar. Och frågan  är om alla dessa strateger lämpar sig för sina självutnämda uppdrag utan att ha elden brinnandes i sina ögon, sitt hjärta och sin ande- inte bara i sina tankar.

Mina handlingar bär även med sig en kontroversiell aspet som i den antropocentriskt styrda tankevärlden och vetskapen, bortförklaras eller görs till åtlöje utan någon som helst eftertanke- bara där uttrycks fiendeskapet och den konstanta konflikten mellan det okontrollerade vilda och det tama i koppel bundna. Genom att lyssna till våra mer eller mindre avlägsna släktingar och vänner, till vinden, till träden, vatten i alla dess magiska former, stenarnas evighetslånga  historier, fåglar, ekorrar, ormar och drömmar. Genom  att dyka ner i en sjö du känt sedan barnsben med frågan: Hur mår du? Vad kan jag göra för dig? Och få till svar bilder i huvudet och känslor som  i veckor kommer åter i drömmar. Drömmar om en livlös botten, om en livlös jord, om motstånd. Genom att höra vad som faktist pågår utanför våra isolerade individbaserade liv- uppbyggda som självbiografiska filmer- utanför den kromade ramen v rationalitet, hörde jag vad ingen någonsin sagt mig när jag frågat, vad som dolts för allt och alla genom rädsla och lögner, vad som förnekas in i det sista av även den mest välmenande- den nakna men ack så sylvassa sanningen. När jorden talar finns inga baktankar. Inspirerad av detta - med sjöns ljudlöst talande bilder inetsade i blicken, ledde min väg fram till dessa handlingar.

När jag nu befinner mig i fångenskap - den som  så många fruktar men redan lever i, utan någon frigivning inom synhåll - är det med tacksamhet jag ser på mina handlingar. Nej, inte någon glädjefylld eller nöjd tacksamhet - den smärta som orsakats mina älskade är lika oförlåtligt som den är overklig - nej, det är en tacksamhet för att jag fått träffas alla människor som  visat mig sitt stöd, blivit vänner, blivit kamrater, för att jag fått uppleva tusen extrema situationer som var och en stärkt mig eller lett mig till nya insikter, att jag härinne fått knyta band till och tilsammans med människor från vitt skilda världar bekämpa fångensapen om än på en beklgansvärd nivå i Sveriges värsta anstalt.

Vid sidan av tacksamheten finns ett stort ansvar för min omginings välbefinnande som jag flytt i skam. Det är med stolthet och stor tacksamhet jag omges av de mest lojala och kärleksfulla människorna.
Utan er hade kärlek och styrka bara varit två ord i en ordbok.
Utan er hade mina handlingar saknat den eld som faktist fick dem att skrämma staten.

- Handlingarna jag utförde var ett arv från ludditer, från häxor i alla tider, från hedningarna och okristna, från vildar i djungeln, på isen, i havet och på tundran, från missionärsstympade sexdårar i Amazanos, från alla stupade stamkrigares andar och det arvet som finns i oss alla, närvarande i varje ögonblick i såväl fägelsecell som gammelskog, väntar på att bli en aktiv del i våra liv -

Snön ligger tung på taggtråden. Bryter ner den...

Inte ens fångenskapens internaliserade galler kan hålla tillbaka magin från snö, nyfallen snö, tjock tung snö, tunna stora små tjocka flingor, i det orange ljuset från gatlyktor eller anstaltens strålkastare.

Den vacka ensamheten i de minnen som kommer åter.
Att se ut och suga in känslan av att vara inbäddad.
Känslan av en Harry Potter-film när du var yngre men gammal nog att inte skylta med det.
Att få se den besudlade himlen lysas upp av ett starkt rött sken, medan spegeln krasar under Converse-skor och sönderfrusna fötter.

Att utanför avgasernas röda himlar, i skogen, vandra i månens snö. Som att vandra i skogen om dagen fast det är nattens väsen som råder över dina fotsteg nu. På ett kalhygge skuggan av en fladdermus får stubbarna att dansa en ockult dans i svärta och ljus. Stjärnorna och månen ser stolt ner över de snötyngda granarna. Snö sänder i djup tacksamhet tillbaka det  ljus som givits men med en twist av en snökristalls magiska form.

Att under stjärnklar himmel i skogen gå med snön som sällskap. Som en artig bekant som plötsligt dyker upp håller den koll på hundarnas tassar medan de osmidigt högljutt löper in i skogen.

Tillsammans med sin älskare i snön, snön eggas att forma den skönaste bädd. Trånade efter första kyssar, röda kinder inte av köld av rodnad inför läpparnas njutningsexplosioner, längtande efter att få göra djupa älskande blickar tindrande med sin magi. Snön vill smälta i lustarnas hetta och blandas med den salta svetten från ungar älskares kroppar.

I fjällen blev snön en lekkamrat. Vi byggde med snön tunnlar och igloos. Vi låtsades leva där. Snön önskade att vi inte låtsades. Följde besviket med in i nacken och smälte som en känslorna vårflods första droppe och rann kittlande nerför halsen medan vi drack varm choklad. Rann över bröstet och förbjudna känslor hos en sjuåring kom kroppen att skälva. Påminde om vad jag gått miste om.

Inte ens fångenskapens internaliserade galler kan hålla tillbaka magin från snö, nyfallen snö, tjock snö, tunna stora små  tjocka flingor, i det oranga ljuset från gatlyktor eller anstaltens strålkastare. Inte ens fångenskap kan hålla tillbaka snöflingan från att söka stilla sin sensuella drift- att landa på en av de vackraste av nästippar.

Saker Jonatan skulle uppskatta:

Cd:
Monica Zetterlund- jazz, gärna på engelska
Kings of convinence "declaration of dependence"
Devendra Banhart
Aggresiv rytmisk musik- typ drum'n'bass, jungle, hc och dylikt
Resident Anti-Hero

(får inte vara brända skivor, utan orginal)

Böcker: Om Derrick Jensen kommit ut med något nytt.
"Against the Grain", Richard Manning
"In absense of the sacred", Jerry Mander
Böcker om örter, svensk flora ur ett bruks/vårdnadsperspektiv. Eller bara uppslagsverk (om örter alltså)
Yogaböcker

(skriv inget i böckerna)

Tidningar: Fältbiologen, Larsson, Brand, Befriaren, Bizarro

Foton, teckningar, plancher, noter/ackord/plock, pengar, frimärken

En process i raden av många mot förvildning
gör mig extasisk
I skenet av en IKEA-sänglampa klipsad på en stolsrygg
tänker jag på kamrater i knipa
Jag står naken endast i KV's grå strumpor, rör mig rytmiskt till P3 dans
Jag ser hur kamrater ställs inför (o)rätta(visa), hur jag själv stod där
I skuggan ser mina skinkor extremt stora ut och jag skrattar
Jag ser stora bränder, vänner och kamrater, stolta ludditer, pionjärer för det vilda
Mitt hjärta bultar upphetsat av den stegrande rytmen
Färgerna från kåkens oranga strålkastare blandas med IKEA-lampans vita sken; ELD
Elden slukar mig och min sotiga avbild dansar sig fri från fångenskapen
Mitt i denna bortom alla normers ramar sekvens från en D-anstalt,
styr inte längre mina asocialisations och isolationsförgiftade tankar mig
Det vilda som tog mig ända hit gjorde ett fritagningsförsök och lyckades. Jag vet nu att jag lever och att även på de mest isolerade platser sås varje ögonblick det Vildas frön; de missade att kontrollräkna en idag. Han är nu på rymmen och dansar i cell 610; han har avvikit och är naken. Han har flytt den kemiska verkligheten och lyssnar till livets sånger.
Sedan somnade det vilda barnet och den vuxne lade sig att sakligt beskriva vad barnet nyss upplevt.

NO REST UNTIL THE MACHINE IS DESTROYED

Nu har det snart gått två månader av tiden till villkorlig frigivning. "Villkorlig" lämnar en bitter eftersmak och utrymme för eftertanke kring vilka villkor en ska rätta sig efter, underkasta sig. Deras, så blir jag fysiskt fri från dem om sex och en halv månad. Mina, fysiskt och mentalt om tretton månader. Känslorna säger deras, då jag inte vill vänta längre än nödvändigt på att återförenas med min älskare. Min kropp säger deras, då den vill kunna röra sig fritt i levande omgivningar utan att hämmas av ett Panoptikons murar, kameror eller lås. Hade min varelse befunnit sig i ett annat sammanhangm med en annan beslutsamhet och självsäkerhet, så kanske det hade känts annorlunda.

Ändå sedan jag greps har jag vägt av och till, analyserat, känt, begrundat: Har mina handlingar varit värda de mörkare konsekvenser som kommit av det? Har den känslomässiga smärta, separation och de förändringar i mig som konsekvens av isolation, som orsakats min omgivning och mig, vägts upp av framsteg för Livets Nät och alla mänskliga/icke-mänskliga varelser? Är det fel sorts tänk att tänka? Att analysera och mäta känslor, upplevelser och liv efter ekonomiska mått, kostnad vs profit? Är det kanske lönlöst att söka efter ett externt värde som, om det finns, bara ökar självkänslan hos den enskilde, och istället finna ett mer helhetligt värde i att få uppleva alla dessa livsomdanande händelser?

Uppvuxen med internets intrång vid 12 kanske 10 års ålder, har jag ändå sugits upp i det hyperaktiva otåliga beteende som de flesta jag träffar lever med. (Minst sagt när det kommer till rena tjackpundare härinne, knappt en minut kan de vara stilla) Det får inte ta tid och det får inte innebära en massa arbete utan avlöning, det ska gå snabbt och effektivt, genom knapptryck ska allt kunna göras. T.o.m. sex, och slutmålet är väl att genom ett endaste knapptryck kunna omvandla allt liv på jorden till död med ett ögonblicks effektivitet. (Möjligheten har ju många patent på sig men motivet har ännu inte rationaliserats av politikerna) Denna effektivitet fungerar bra för företag och statsapparater som har miljarder arbetsslavar till sitt förfogande och gränslösa summor pengar de får tillbaka när arbetaren går från bankomaten till affären, kör från jobbet till macken eller betalar skatt. Men jag som saknar förfogande över någon som helst slav, varför ska jag stressa runt och vara otålig? Varför ska jag ta på mig en roll som omfattar ett mindre företags verksamhet?

Konsekvensen av att vara infekterad av denna kulturs produktionshets och samtidigt se hur Livet på alla plan blir våldtaget och mördat blir extrem. Att som 19-åring bedriva klandestin sabotageverksamhet, skriva artiklar, försöka driva en distro, aktivt skriva en blogg, turista bland Europas svarta block, försöka försörja sig genom snatteri och sopdyk, bredda/skapa nya nätverk, lära sig jordnära kunskaper, lura ut sina egna kunskaper om vad det nu vara månde, plugga; och någonstans försöka underhålla sina relationer till älskare, vänner och familj. Och av dessa är endast studiebidraget inkomstgivande, på samma gång skuldsättande. Det är först nu när en får ta semester på kåken som en inser hur destruktivt ett liv som ovan är, fyllt av stress, ångest, speciellt prestationsångest, isolation, problem med känslolivet, tunnelseende och en alldeles för hög halt av gravallvarlighet, låg halt av barnets livsglädje. Även inne på kåken kan det vara svårt att bryta med de gamla mönstren då konflikten serveras så fort du sätter din fot på en anstalt och för att bibehålla en ej frihetsberövad identitet blir det lätt att du börjar hävda dig med vet du varit på utsidan.

Jag vet många som är värre än vad jag var innan jag greps som, om de inte får sin första semester bakom galler, går under i utbrändhet, depression eller i värsta fall en ojämlik våldsam död där motståndaren har vapen och inte den döde(jämlik är den först när båda har samma möjlighet att släcka varandras liv). Men jag vet också de som tack och lov lyckats skapa balans, som vet att slappna av när det blir stressigt, att när det "inte finns något att göra" njuta av det istället för att envist leta efter förtryck och orättvisor, och att när det behövs kraft och energi för att kämpa har de tagit hand om sig själva och är de sista som backar.

När jag ser ut genom gallret och ser hur på knappt en månad en skog skövlats och maskiner för fullt bereder mark för miljonvillor och ett enormt köpcentrum, smyger sig en desperat önskan fram att fler tog på sig det megaansvar ett fåtal(ofta förr eller senare fängslade) människor gör. Att fler offrade nattimmarnas insomnia av dator, TV och drogmissbruk och tog på sig skidmasker... Otåligheten driver mig att vilja att folk ska göra det och det och det, och i princip följa den stressfulla bana som jag påbörjat. Sedan ångrar jag mig. Grävmaskinen kan stå kvar utanför fängelset och undvika att bli någon annans stressfaktor, medan välmående människor istället slår ut dammar, elnät, djurfabriker, labb, infrastruktur och ett effektivt hälsosamt motstånd etableras.

Många som i sina liv innefattar risken att spendera delar av sitt liv i fängelse(främst aktivister i åtanke) är väldigt oroliga över den abstrakta tanken: "FÄNGELSE". De kan inte visualisera vad det skulle innebära känslomässigt, mentalt, fysiskt eller andligt. Jag kunde det definitivt inte. Då jag sedan jag greps många gånger har vacklat i min tro på mig själv, min omgivning och det jag kämpar för, har fångenskapen varit mycket mer plågsam än vad den behöver vara. Om du när du grips och under den påföljande tiden är bergsäker på dig själv, din omgivning och det du kämpar för, kommer fängelsetiden inte vara tuffare än en internatskola. Därför är det viktigt för alla som säger sig vara villig att offra sin frihet, att innan de gör något som de kan frihetsberövas för under en längre tid, ifrågasätter sig själva och känner hur de är hårda som det tyngsta berg i sin sak. Att de inte velar eller vacklar, för under frihetsberövandet ifrågasätts konstant deras motiv och den livstil som de valt.

Det är inte en uppmaning i avskräckande syfte på något sätt. Snarare en uppmaning att lägga energi på det en är mest lämpad att kämpa för. Känner du att din politiska entusiasm är en del av ett identitetssökande, en del i ett uttryck för ungdomlig vrede; då ska du förmodligen undvika att göra tyngre aktioner. Du kan aldrig undgå risken att åka fast. Skulle du ha som tillfällig livsstil att sabotera saker och äta veganskt, för att i nästa halvår ångra ditt politiska engagemang och tro att du därmed slipper risk och ansvar, är du ille ute. Skulle du utföra en handling du inte kan stå för resten av ditt liv är det inte bara din egen frihet du riskerar, utan andras. Om du inte längre tror på vad du kämpat för är inte steget långt till att börja ange andra för att själv undvika fängelse. "Visa på hur du förändrats och mognat ifrån" osv.
Tänk inte innan du handlar, känn: känn om ditt hjärta kan brinna för dina handlingar även isolerad i en liten cell.

Mitt hjärta brinner smärtsamt mycket och lär slockna för när bara jordfästelsen väntar.

Under nighttime's lovely coat-
Solidarity with swedish
anarchist Jonatan.

On the 14th of
October 2008 the Swedish secret police
SAPO raided 3 houses in different places
in Sweden. They arrested the
anarchist Jonatan and took different tools,
political pamphlets, his computer and
other personal stuff with them. After two
months in custody he had his trial and was
sentenced to about 15 Months in Prison,
which he begins in October ?09. He is
accused of three ELF-Actions.

?Urban Sprawl is the destruction of the
natural world in order to expand the cities
according to the ever-increasing mode of
development and progress. Middle class
villas, luxury mansions and industry are
threatening wildlife and endangered
species, as this is present on a global
scale, in every major or minor city, it is a
threat to the continuation of life in this
planet. It must be therefore be met with
no-compromising resistance! It must be
destroyed!? Jonatan.

On the night between the 20th and the
21st if April 2008 ELF claimed
responsibility for three actions in Almhult/
Sweden. A communication tower
connected to the Department of Defence
infrastructure was sabotaged with a firebomb,
a building crane in a urban-sprawlproject
was sabotaged and a logging
truck got its security ropes and hydraulic
cables disabled. Nearly at the same time
another ELF-cell has claimed responsibility
for destroying a new luxury villa under
construction in the forest by arson. This
action Jonatan was accused of, too. But
the case was dropped.

Especially when
comrades take action on their own,
without a group or community around
them and are faced with repression its
more important then ever to show them
that they are not alone! In this and other
cases, for example in the case of Michel
Sykes, a 17 year old North American
anarchist comrade sentenced for different
ELF actions against urban sprawl to up to
10 years in prison, we have to be there,
not just waiting on the outside. We have to
show that attacks by the state wont crush
our ideas and break us. It just gives us
more rage and strength! But solidarity is
not just mutual aid! Solidarity is a way to
be a partner in struggle and crime, a way
of showing your happiness about an
action and deep affinity with a hostage of
the state. Its not just about giving a
comrade infrastructural help. Its about
showing the incarcerated that she/he is
not alone and that her/his struggle was
just the beginning and will be continued
on the outside. Build up Revolutionary
Solidarity!

Let us make the time in prison
for Jonatan and all the others as short as
possible and fight for the freedom of all
and against every kind of oppression! For
social war, anarchy and total freedom!

write letters of support and attack!

Jonatan Strandberg
BOX 248
593 23 Vastervik
Sweden


Information and contact:
noprisonnostate.blogsport.de
againstthewaiting.blogsport.de (coming soon!)
supportmichael.wordpress.com
freejonatan@yahoo.se
abc-orkan@riseup.net

Som det har nämnts tidigare här så planerar vi att hålla ett möte, lördag 14 november, på Underjorden i Göteborg. Alla som är intresserade av civilisationskritik är välkomna då!

Vi har tänkt oss att alla som kommer tillsammans utformar dagen och pratar om vad vi vill få ut av det. Men några förslag på saker är prata om är: effektiva strategier, repression, COP15, organisering, permakultur och säkerhetskultur. Men självklart hoppas vi på att fler förslag kommer under mötet! En annan anledning att komma dit kan också vara att knyta nya kontakter och inspireras!

Mötet är tänkt att börja 10.00 och om du behöver hjälp att hitta sovplats så hör av dig och så försöker vi ordna det.

Om du har några frågor eller vill ha hjälp med sovplats, skriv till oss på civkritmote@hushmail.com

En dag på mottagingen, imorgon en vecka sedan jag kom hit, ser ut ungefär såhär.
Jag vaknar nån gång mellan 6-8 på morgonen. Klockan 8 låser plitarna upp cellen och jag går antingen till tvätten och sätter igång ett par makiner eller rusar på toaletten. Sen bäddar jag till sängen lite. Frukost vid halv nio. Sen fortsätter jag att tvätta, hänga med mina fångkamrater, skriva eller göra ngn "fritidsaktivitet" tex träna, spela pingis, försöka lära mig "Mulle", spela chigago eller spela tv-spel. Klockan 11 är det promenad: motion genom att gå eller springa 30-60 minuter beroende på hur pigg jag är. Klockan 12 är det lunch, eller runt 12 åtminstone. Sen fram till 17 är det "fritid" eller tvätt-o-fritid för min del. Vill en få iväg post så lämnas den in innan 14, säkrast innan klockan 12. Inkommande post hämtas ut någon gång efter lunch-kväll. !7 är det middag. På vardagar händer det att hela mottagningens fångkollektiv samlas framför dagrmstvn och tittar på cops, pratar om snuthat och jämför sina upplevelser. Det är en bra stund för kollektivkänslan. Vid 19.45-20.00 är det inlåsning. Efter det får du pissa i en pissanka, kolla på tv, spela Tv-spel om du får låna ett av plitarna, läsa, skriva, lyssna på radio eller sova. Eller inte sova, som majoriteten av fångarna väljer att göra. Ett slags ångestladdat insomnia, där vakenhet ägnas åt att "låta tiden gå" genom tv-spel, nattliga repriser på tv, för att undvika "den där stunden innan du somnar", till sömnens nackdel. Jag antar att det stora antalet tjackpundare som jag sitter med kan ha andra problem än ångesten när de somnar, då de på dagen går runt och pillar på allting och är småstirriga. Alla har sina skäl till att hålla sig själva vakna.

Jag har sovit rätt bra de flesta nätter fram till nu: en natt var ångestladdad men de andra har jag åtminstone sovit sex timmar. Jag klarar å andra sidan inte av tvn längre än max ett program, sen stänger jag av. Fortfarande har jag inte fått upp en enda av mina tillhörigheter och det har gått en vecka imorgon. Utan böckerna eller bilderna på min älskade känns det rätt okej att fördummas framför burken. Men jag måste säga det, de fyra tv-lösa dagar jag satt på Tygelsjö så mådde jag mycket bättre och tänkte klarare, än den veckan jag spenderat på Västervik. När böckerna kommer åker tv-kabeln ut.

I förhållande till den dagsrutinbeskrivning jag gett så händer det såklart en massa spännande, roliga, jobbiga, fördjävliga saker hela tiden. Min dag än sålänge började som vanligt med upplåsning men något var skumt. Elen dog ut hela tiden. På/av på/av på/av. Lamporna slocknade, alla maskiner dog. Ja, det hela kändes mycket spännande och hoppfullt. (måtte ngn ha fixat en station eller något) Så börjar jag tvätta och maskinerna stängs av/på av/på av/på hela tiden. Jag blev en smula frustrerad men var fortfarande lite uppspelt.

Jag sätter mig med ett gäng män mellan 30-60, tjackpundare mm och försöker lära mig "Mulle". Det oficiella kåkfararspelet. Det gick sådär.
Jag går in i min cell, luktar på brevet från min älskare. Det får mig genast må lite bättre och rastlös som jag är städar jag cellen för första gången sen jag kom hit. Tömmer pissankan och rengör den. Ger några nyanlända kamrater nya kläder och handdukar. Promenaden närmar sig.
På promenaden, som äger rum i en 120m i omkrets stor bur med gräskulle, grusgång längs staketet och vollebollplan plus ett par bänkar och en fimpgrill, sprang jag en kilometer med träningsvärk och gick resten av tiden. Tidigare promenader har jag fixat in blommor och örter utan att plitarna märkt något. Men så under en kollektiv bestraffningsvisitation, där en kvinnlig plit fick mig att känna mig milt våldtagen som hon tog på mina lår och längre upp, upptäckte hon en blomma. Hon sa att "det var väl ok". Så idag tänkte jag inte hymla medmin buisness och plockade helt öppet en blomma från utsidan av stängslet. Då blev jag varnad. "Vi har noll tolerans mot sånt där. Jag förstår din tanke men vi måste tänka på våra gräsallergiker" (snittblommor är tillåtna) Så jag säger att jag bara ska lukta lite på den och sen slänga. Så fort han vänt ryggen till trycker jag upp blomman i näsan och smyger in. Snart börjar näsan rinna och jag blir nysfärdig. Jag håller mig men det börjar krisa minutern innan vi kommer in. Jag börjar känna hur den är på väg ner i gommen. Så fort jag kommer in springer jag på toa, harklar och lyckas få ut blomman genom munnen och klöks efteråt av lite stjälk som fastnat mellan näsa och mun. Detta irrationella motstånd är en sak som får livet härinne att bli lite mer drägligt.

Idag är också första dagen utan snus sen jag ställde in mig; jag går runt och tuggar tugummi istället, nikotintugummi alltså, och hoppas att jag kan byta min dosa i effekten, som inte kommit upp än, mot tex telefonkort istället för att snusa upp den. Bra tillfälle att sluta snusa, men lättare än på utsidan? Knappast.
På promenaden var det en tjackpundare som sa: "Du sitter för E va?"
"Vadå?", sa jag, "E?". "Ja, du ser ut som en såndär E-killle. Alla har ju sina typer liksom". "Okej, jag sitter för sabotage osv. Vad är du för kille då?". "Det ser du väl, tjackpundare rakt igenom."

Dagen som fortsatte var bra. Även om jag sovit sämre de senaste nätterna mest av saknad efter min älskades kropp bredvid mig, och har varit tjurig och tjafsat lite med både fångar och plitar, så vänder det så fort jag får brev. Först fick jag brev av min bästa vän och senare på dagen kom ett brev från min älskade. Nej tvärtom var det nog. Hursomhelst fick det surkarten att gå och lägga sig och muntergöken sticka ut huvudet ur holken.
Jag hade många bra samtal med andra fångar, djupa och lättsamma. Fick t.o.m några skrattanfall när några av originaen på avdelningen freakade ut.
Vid sex ringde jag min älskade och samtalet lyfte upp mig. Vi planerade vad vi skulle göra när jag kom ut från kåken, tro mig, det är livsviktigt för din mentala styrka att ha klara mål framför dig. Även om du inte uppnår alla så är deras frånvaro en garranterad psykisk våldtäckt från kv:s sida och de kan fucka med dig hur de vill. Eller så, kan du inte känna att deras psykterror är värd att uthärda, för tex, din älskare, framtidsplaner, aktuella planer, vänner, politiska mål eller vad som, då är det lätt att deppa ihop eller börja spela i deras händer. Spelar du i deras händer, dvs, jiddrar med plitarna så fort de kommer nära, slåss, eller gör ett rationellt motstånd på egen hand, så har de makten att totalt isolera dig, skicka dig till Umeå, kirseberg eller Västervik, vägra dig några som helst möjligheter att komma utanför taggtrådarna innan ditt straff är avtjänat. För den delen an de också backa på strafftiden. Har du bara några månader att sitta, visst då hade jag också gjort mycket mer motstånd. Jag är för rädd att förlora kontakten med min älskade och omgivning och få sitta den totala tiden på 15 månader. Jag vill inte utsätta min älskade för det. Förstår ni hur det funkar med motstånd-repression här inne? Har du någon att förlora kan du räkna med att de gör allt för att du ska oroa dig, eller om du "missköter dig" faktist, bli av med den, dem eller det. Så fort jag är med de mer konfronttiva och misskötsamma på avdelningen minskar framgången med ansökningar och det mesta blir mycket svårare att göra som står under plitarnas kontroll, när jag är med de harmlösa som bara vill sitta av sin tid och prata ner plitarna i deras frånvaro, får jag igenom ansökningar på ett dygn och vad jag än frågar om blir ombesörjt utan 3 veckors väntetid. Då jag trivs i de flest på avdelningens sällskap så hänger jag oftast med alla som ansökningarns utfall följer därefter.
Nu å andra sidan ska ju KV lägga ner uppskattningsvis 15 fängelser framöver vilket leder till många fångar tätt inpå varandra, färre plitar, färre ställen att knalla misskötsamma; någon mer än jag som ser den potentiella konflikten som förhoppningsvis kan urarta? Vad blir nästa påbacknings-eller-diciplinära straff kv hittar på, när fångarna blir tillräckligt desperata för att ta över anstalter? Plitarna kanske per automatik erhåller vapenlicens och rätt att skjuta ner uppror. Vem vet, jag bara spekulerar i min lilla cell.

Idag, 13/10/09, tog jag tag i min konflikträdsla och gick in i matsalen, höjer min annars tillbakahållna röst och säger till 17 st gängmedlemmar, narkomaner, tuffa streetfighters, kåkfarare eller människor precis som jag:
"Hallå!? Allihoppa!" Det blir tyst, "Det här med tvätten. Kan alla sluta att slänga sina kläder så fort de blivit lite varma i dem. Och efter promenaden, ni behöver inte slänga jacka, mössor och vantar. Inte heller långärmade, byxor och handdukar. Det blir ett berg och jag får tvätta 10 timmar om dan, det funkar inte och då blir det inga kläder. Är ni med på det?" Jag tittar menande på veteranerna som svarar "Ja då, självklart Jonatan" osv. "Ha kläderna åtminstone i två dagar, t-shirt och underkläder byts varja dag, okej?" Efter detta fick jag en helt ny respekt och alla har visat uppskattning nr de ått förbi tvättrummet, någon har hjälpt till att vika kläder. Det bästa med detta är att det är inom fångkollektivet och att plitarna inte kunde säga vad de tyckte eller tänkte om det, inte hitta på någon avdelningsregel för hur tvätten sköts. Det gjorde vi istället.

14/10/09 Sitter i tvätten och lyssnar på P3. De berättar om en familj som ålagts vite på 10000 av skatteverket för att ännu inte har registrerat sitt 1,5 år gamla barn. Way to go! Jag vet inte vilka de är men skydda sitt barn från att bli en digital medborgare i en civilisation med kollapsväxeln i, det är beundransvärt. Förutsatt att de kan hantera primära saker som sjukdomar och annat.
Idag blev jag ställt och sen arg. Jag går in för att byta nikotinplåster på plitkontoret och så, från ingenstanns, droppar en av plitarna: "Jag tycker du är en bra kille, du känns malplacerad här. Du har inte 21 avsnitt i polisregisret och är en förstagångssittare. Vi är inte vana vid förstagångssittare" "Nähä", svarar jag chockat, "Det var ju SÄPO som satte mig här. Säkerhetsmål hamnar ju inte på öppen" Sen tog jag deras dagstidningar och gick.
Hur fan kan de gulla på det här sättet? Visst, jag kan dra tusen fördelar av hans åsikt om mig men bara för att mitt liv varit fyllt av fördelaktiga förhållanden fram till ett par år sedan, till skillnad från de flesta på samma avdelning. Plitsvin. Dessutom, skulle någon av de andra fångarna höra det, skulle det sluta med att min cell fylldes av mitt eget blod. Hur fan ska jag hantera det? Hör en smicker blir en glad, speciellt från ens fångkamraer, men när fienden smickrar en... Som en "älskare" som slår sin kärlek och sen säger fina ord till honom.

Nu ska jag baka!
Fire to the prisons
Peace out!

Agueli

P.s Jag pratade med en av mina fångkamrater som　suttit större delen av sitt liv, om pliten som prisade min okuldsfullhet. Ｈａｎ　ｓａ：　”Ｄｅｔ　ｆｉｎｎｓ　ｂｒａ　ｏｃｈ　ｄåｌｉｇａ　ｐｌｉｔａｒ．　Ｄｅｔ　ｇäｌｌｅｒ　ａｔｔ　ｒｅｄａ　ｕｔ　ｖｉｌｋａ　ｓｏｍ　äｒ　ｖｉｌｋａ　ｏｃｈ　ｏｍｄｅ　ｈａｒ　ｎåｇｒａ　ｂａｋｔａｎｋａｒ”，　ｈａｎ　ｂｌｉｎｋａｒ　ｂｕｓｉｇｔ　ｍｅｄ　öｇａｔ，　”ｖａｒ　ｄｅｔ　ｅｎ　ｔｊｅｊ　ｅｌｌｅｒ　ｋｉｌｌｅ？”，　ｆｒåｇａｒ　ｈａｎ．　”ｋｕｋ”，　ｓａｄｅ　ｊａｇ．　”Ｄå　ｆöｒｓｔåｒ　ｊａｇ　ａｔｔ　ｄｕ　ｂｌｅｖ　ｏｓäｋｅｒ”，　Ｈａｎ　ａｎｔｙｄｄｅ　ａｌｌｔｓ　ａｔｔ　ｊａｇ　ｓｋｌｌｅ　ｖäｌｋｏｍｎａ　ｅｎ　ｐｌｉｔ　ｓｏｍ　ｓｔöｔｅｒ　ｐå　ｍｉｇ　（ｍａｎ／ｋｖｉｎｎａ．　Ａｌｄｒｉｇ．　Ｄｓ

Då jag inte fått höra något på två dygn blev jag mycket lättad när Jonatan ringde från "Västervik Norra".
Här är hans nya adress:

Jonatan Strandberg
Box 248
59323
Västervik

Jävla svin...


//I

Detta är Jonatans kära och närmsta anhörig. Jag vill informera om att Jonatan har inställt sig idag. Här är adressen om ni vill skicka brev med mera.
Intnr 09/250 Strandberg
Anstalten Tygelsjö
Box 68
230 42 TYGELSJÖ

Jag kommer ha kontakt med Jonatan  på en daglig nivå, så gott det går ialf... Så om ni vill ha information om situationen kan ni kontakta mig här, då jag kollar av denna blogg ibland.
//I

Tygelsjö

Adressen kommer att uppdateras när jag har fått ett intagningsnummer.

Skicka gärna brev, frimärken, tidningar, obrända cd-skivor, böcker och bilder, andra saker behöver jag ansöka för.

Nu är väntan över och inom kort kommer jag att börja sitta av min tid.

Missa inte allt som händer runt omkring i världen och runt hörnet hos dig just nu. Snart kommer COP15. Vancouver 2010. Droppen kommer snart att få bägaren att rinna över. DVM rapporterar sporadiskt om civ-kritiskt motstånd världen över. Frank Lopez gör film med Derrick Jensen. Rykten om nya zine kring civ-motstånd. ELF får ett nytt ansikte utåt i Resistance. Root Force föregår med gott exempel.

Om du tycker att allt detta känns magert: Gå ut och se vad som händer runt hörnet, vad som händer i din omgivning och reagera på det. Se hur andra reagerar och reagera tillsammans. Motståndet växer. Känslorna blir starkare.


Agueli

"Alienation is not an accident. Objectification is necessary for economic efficiency hence societal survival. The need to function in the economic realm means that this division - at least - is inculcated into each new generation. There are sanctions. If socialisation fails and the animistic attitude of generalised anthropomorphism is carried through into adult life, the probable outcome for that individual is economic ineffectiveness, consequently low status."

Hamtat fran: Bruce Charlton


Ar det konstigt att sa manga gron-anarkister har svart att betala hyran?