AgueliAgainstCivilization

Vi ser på TV:n som ett demokratiskt medium, eftersom att vi alla får titta på den i våra hem. Men om det är "demokratiskt" på mottagaränden, så är det verkligen inte det på sändaränden.

Enligt Advertising Age, finansieras 75 procent av all reklamtid på kommersiella kanaler av de 100 största företagen i landet (USA). De flesta reagerar inte på statistiken som om den skulle vara viktig. Tänk istället att det för närvarande finns 450 000 företag i USA och 250 miljoner människor, som representerar en uppsjö av olika livsstilar, politiska åsikter, personliga och nationella prioriteter. Endast 100 företag får bestämma vad som kommer att visas på TV:n och inte. När de här företagen vägrar att finansiera ett program som inte stödjer dem eller faller dem i smaken, anonnseras inte det ut i offentligheten; deras kontroll är mycket subtilare. De arbetar genom TV-producenterna som, när de tänker på vilken sorts program de ska göra, måste lägga band på sina visioner för behovet av att sälja sina program till företagssponsorerna. Ett resultat av effektiv censur.

Medan ett litet antal företag finansierar 75 procent av den kommersiella sändningstiden, och därmed dominerar mediumet, finansierar de numera även 50 procent av den allmäna televisionen. . Under Ronald Reagans presidentperiod eliminerades närapå det statliga stödet för icke-komersiella kanaler. Detta lämnade ett tomrum som den allmäna televisionen fyllde genom att vädja till företagen. Medan företagens inflytande på den allmäna televisionen har ökat, har också kvaliteten och längden på reklamsnuttarna före och efter programmen gjort det. Där den allmäna televisionen en gång använde sig av meddelanden som: "Detta program visas i samarbete med Exxon," ser vi nu Exxon-loggan, följd av en reklamfras och en klämmig slogan.

Anledningen till att bara de största företagen i världen domienrar sändningarna är uppenbar: De är de enda som har råd att göra det. Enligt de nuvarande nätverksstrukturerna för TV, kostar en halv minut av bästa sändningstid 2-300,000 dollar; under evenemang såsom Super Bowl (eller OlympiskaSpelen), är priset snarare 700,000 dollar. Väldigt få medelstora företag, och ännu färre individer, kan betala 200,000 dollar för att sända ut sitt budskap till världen, och då endast en enda gång.

Om du och dina vänner beslutar er för att ni har ett viktigt budskap attberätta om ett problem - säg skövlingen av urskog i Österbotten - och om ni var lyckligt lottade (och rika), kanske skulle ni kunna samla ihop tillräckligt med pengar för att faktiskt få till stånd en sändning av budskapet -en gång. Samtidigt skulle det multinationella företaget som genomför skövlingen köpa reklamtiden som är precis före er, och den som är precis efter, och sen tre till samma kväll, och sen fem imorgon och nästa dag och dagen därpå, och så vidare hela månaden ut. Vissa företag har reklambudgetar som sträcker sig från 100 miljoner till över en miljard dollar per år. TV:n är ett effektivt "privat medium," för dem endast.

Att TV:n är ett privat system i händerna på de största företagen är svårt för de flesta amerikanare att riktigt förstå. Eftersom att vi tror att yttrandefrihet är en omistlig rättighet vi alla får ta del av på ett jämlikt sätt. Ingenting kunde vara längre ifrån sanningen. Som A. J. Liebling sade, "Tryckfrihet finns endast för dem som äger ett (tryckeri)" ("Freedom of press is only avaiable to those who own one.") På samma sätt är yttrandefrihet mer tillgängligt för vissa än andra, nämligen de som kan köpa den genom TV:n. Detta leder till att bara en viss information dominerar radiovågorna.

De hundra största företagen tillverkar mediciner, kemikalier, kosmetika, halvfabrikerade livsmedel, bilar och olja, och är samtidigt involverade i andra former av utvinningsindustri. Vare sig du tittar på en reklam för alvedon, bilar eller kosmetika är budskapet detsamma. All reklam säger detta:
Vare sig du köper denna eller den andra produkten, livets stora njutningar kommer från produkter.

Så vi har det mest kraftfulla och allomfattande kommunikationsmedium i historien och det finansieras av folk med identiska åsikter om livet ska levas. De uttrycker denna åsikt utan att ifrågasättas. Vilket leder oss till den mest chockande statistiken: Den genomsnitslige amerikanen som tittar på TV fem timmar om dagen ser uppskattningsvis 21,000 reklaminslag per år." Det är 21,000 repetitioner av i grund och botten samma budskap om livet, aggressivt intryckta i huvudet på tittarna, samtliga sägandes, Köp något - gör det nu!

Så en hel nation av människor sitter kväll efter kväll i sina rum, i ett passivt tillstånd, tar emot information från avlägsna platser i form av bilder som etsar sig fast i deras hjärnor, repeterade 21,000 gånger per år, säger till dem hur de skall leva sina liv. Om instrumentet som ansvarar för denna aktivitet skulle vara något annat än TV:n, vår familjära följeslagare, skulle du förmodligen kalla det för ett systematiskt masshjärntvättande och politisk kontoll och du skulle förmodligen vara riktigt orolig.

s. 78-79, "Freedom of Speech", In the Absence of The Sacred, Jerry Mander (1991) 

Det går inte att läsa en sida i Manders bok utan att automatiskt börja översätta eller skriva av. Allt är så otroligt bra och behöver komma till allmän kännedom.

Sitt inte vid TV:n! LÄS OCH SPRID!!!

6 kvadratmeter. Fastskruvade möbler i laminerat trä. Snus. Tuggummi. Piss. Meddelanden skrivna på väggarna som tapeter. Snor. Sperma. Galler och glas. 10 låsta dörrar, en öppen gårdsplan, en mur, ett elstängsel, tre rakbladsstängsel, 100 plitar och kameror utan ett skrymsle obevakat, mellan dig och friheten. Inlåst 23 timmar av 24. 1 timmes promenad i tårtbitar med lite gräs, ett par röllekor och en hel del groblad i. En TV. Plastig kolhydratsrik mat. En dusch bakom tre låsta dörrar i samma skick som cellen med en hård iskall eller skållhet stråle. Två toaletter per korridor som framkallade kväljningar. Hot mot och uthängningar av påstådda golare, gängmarkeringar och tags på dess väggar. Cigg, snus, knark, batterier, texter och annat smuggelgods i toalettens alla tänkbara och otänkbara skrymslen. Toaletter bara tillgängliga om plitarna har tid. Plitar lika karismatiska som snoret på väggen. Psykopatklassade, sjukt våldsamma och sexistiska fångkamrater. En upptrissad stämning som trissas upp av alla så fort chansen ges. Samtal mellan celldörrar. Ibland skämtsamma, ibland satiriska mot plitar och fängelse, ibland hävdande gentemot andra gäng och fångar och ibland direkt hotfulla. Men oftast sociala samtal som folk har på utsidan för att tiden ska gå.

Idag när jag tänker tillbaka på det så var det ändå mitt hem under en dryg månad. En hemkänsla som alla andra och stundvis så var det rätt trivsamt.

Jag (Jonatan) och journalisten Anders Sporsen Eriksson spenderade en eftermiddag tillsammans och hade ett intressant och långt samtal. Detta baserade Anders sedan en artikel på. Visst, jag kan ha synpunkter på hur han fick vissa av mina ord att bli anteckningar i block för att sedan bli ord som inte kommit ur min mun. Men överlag gjorde Anders ett bra jobb och är en ovanlig syn inom journalistiken. En rak och ärlig människa.

När han besviket skickar mig det slutliga utkastet, som jag till en början fått vara med och redigera, visar det sig att chefredaktören plus en annan proffsig journalisttönt gått in och slutredigerat. Bla står det hur min pappa skulle vara "totalt oförstående inför mina handlingar och åsikter", vilket jag aldrig sagt, tvärtom har jag sagt att trots vissa menignsskiljaktigheter har han stöttat mig och funnits där för mig under hela processen.

Därtill sätts ord i min mun som jag aldrig yttrat t.ex. att jag måste kämpa med militans och pacifism, alla medel tillgängliga osv. Under mitt och Anders samtal markerade jag att det var ett val jag gjort. Att kämpa är inget måste, jag kan luta mig tillbaka och spela fiol tillsa kajutan når havsbotten, men jag gör ett val.

Jag mailade Mattias, chefredaktör om jag förstått det rätt, och skrev ungefär som ovan. Han svarade att de "skalat bort hela delen om min pappa i slutredigeringen." Jag svarade att de inte gjort det - i bildtexten stod det fortfarande "Konflikt - pappan arbetar inom skogsindustrin och är totalt oförstående inför sonens handlingar och åsikter". Inget svar... Två dagar går. Tidningen har gått i tryck. Uppmålandet av en människa utan någon som helst hänsyn till jorden står kvar, hur felaktig den än är. Min pappa må inte vara grönanarkist men han är en godhjärtad människa som bryr sig.

Jag vill bara hälsa till alla er därute, Magasinet Filter är dumma i huvudet.

Magasinet Filter = Se & Hör!

Fuck You!

Svar från Mattias

Du är saknad. . .

http://jukvanska.tumblr.com/



Krigare faller på alla sidor om slagfälten, andar som lämnar sargade och torterade kroppar.
Det är bara de andar som valt själva sitt krig, som lever kvar hos sina bröder och systrar -
inspirerar, motiverar och vägleder - stärker sina syskon. 
Det gör du -

av Jonatan Strandberg

Nyligen berättades det om hur två fyrfotade fångkamrater genomförde ett rymningsförsök. Två unga vargar med frihetens lungor i sina muskler, rastlösa och hatiska mot den förödmjukande fångenskapen, en skymf mot det vilda som brinner i deras hjärtan. Rymningsförsöket var till en början mycket framgångsrikt och de fick för första gången i sina liv förenas med sitt byte i livets allra heligaste ritual. Efter att ha fått fyllas av energin från ett annat liv, fanns det inte för dem möjligheten att återvända till fångenskapen och den respektlösa utfodringen av torterade och misshandlade rester av andra fyrfotafolk. Efter att ha befriat en hjort, ett rådjur och två får från fångenskapen fångades de in igen.

Dagen därpå var de båda beslutsamma och överens om att döden var ett värdigare öde än fångenskapen. De kände nu till vägen ut och övertalade även sin flockhövding att följa med. Hövdingen visste att om hon följde med skulle resten av flocken inte vara långt bakom. Hon övervägde flockens bästa och fann liksom sina söner att döden var värdigare än fångenskapen. De förberedde sig och Vargmodern talade till flocken, skänkte mod i de osäkras bröst och klarhet i tankarna. En del av flocken skulle vänta tills de hörde att förtruppen nått friheten innan de följde sina kamraters spår i snön, deras välkända lukt och vägledande skall. Vargmodern och de två ungvargarna tillsammans med ett par andra utgjorde förtruppen.

Med en hård och klarsynt blick gav Vargmodern sina söner klartecken och förtruppen sprang mot stängslet.

Den ännu fängslade hälften av flocken väntade oroligt. Några extra oroliga och nervösa sprang fram till stängslet och vädrade, sprang tillbaka upp på höjder för att höra bättre. Efter en stund hördes kraftiga smällar och hela flocken stelnade plötsligt till. Spetsade öronen. En mystisk sorg växte inuti flockens hjärtan. Något var fel.

De kvarvarande samlade sig och beslöt att vänta högst till skymningen innan de gav sig av, med eller utan sin Moders klartecken.

En evighetslång väntan tog vid. Efter en stund registrerade flera i flocken en rörelse utanför stängslet, hastig och olustig. en korp flög över varghägnet och vargarna tog in dess budskap – förenade sina sinnen, sina lemmar, tankar och känslor med Jorden och allt levande; förberedde sig på något de inte rådde över. I var och en av flockens ögonpar lyste hat och kärlek, en klar låga som skulle brinna även när ögonlocken fallit ner. Hat mot civilisationens grymhet, kärlek till Jorden som fostrat deras folk sedan begynnelsen och välkomnade dem i sin famn.

En smäll dundrade tre stenkast bort. En äldre varghane såg sin yngre syster falla till marken med den röda färgen i pälsen, av samma blod som rann i hans ådror. Han kunde inget göra. Lugnet lade sig över honom och han blundade. Såg framför sig hur han och hans systrar och bröder sprang i ändlösa skogar, fyllda av liv och kraft, hur de aldrig nådde ett slut i form av ett staket, en väg, ett stängsel, eller räls. Smärtan när den kom var obeskrivlig även på vargars språk men han ignorerade den. Han var inte där – han sprang bredvid sin syster, såg hur hans valpar tumlade runt i mossbäddar och slogs om vem som var tuffast för dagen.

Hon såg hur de andra föll medan hon låg mot en rot, såg hur hennes bror blundade och hur vacker han var när han föll, fortfarande blundande och det såg nästan ut som om han log. Tårarna gjorde synen grumlig, eller var det blodet som lämnade hennes kropp, som hade målat granens rötter röda? Hon såg den sista i flocken falla ned med ett hotfullt morrande istället för det smärtsamma gny hon själv utbrast när skottet träffade henne. Morret från hennes fallna syster lät hatet få makten över hennes klara tankar. Hon kunde inte röra sig med kunde tänka klart, hatiskt, hämdlystet.

Med sin brors sista andetag i sitt suddiga synfält, det sista av hans ande som lämnade kroppen i en stigande ånga i den kalla luften, svor hon att hennes ande skulle fylla varelser och krigare med kraft att krossa de som dödat hennes bror. Hon svor att hon skulle leda hären av krigarandar och krossa den civilisation som utrotat hennes folk och snart hela jorden.

”Här är en som lever” utbrast en djurskötare
”Han dör snart, det är inget att bry sig om” kommenderade djurförman Johan Lindström
”Men borde vi inte…” invände djurskötaren men avbröts bryskt av sin förman:
”Lyssna nu! Vi har viktigare saker att tänka på. När media kommer måste kropparna vara borta och jag måste förbereda vad jag ska säga. Låter det trovärdigt med… alfahona… tvungen att skju…blåste för my… ör bedövningspilar…” rösterna tynade bort med tre ord från djupet av hennes döende hjärta: JAG HATAR DIG

Få dagar innan Skånemassakern, där 12 vargar sköts i Skånes Djurpark i Höör, sköts mer än dubbelt så många runtom i det fornom vargfyllda landet. Ockupationsmaktens ledare lät folket få veta att de ansåg den svaga spillran av vargfolkets stam vara stark, enligt vissa för stark, och lät en uråldrig civiliserad tradition återigen bli lagstödd och folkligt öppen. Efter decennier av den underjordiska hatkulten SGT (Skjut, gräv och tig) som förtrupp, blev nu varghatet inte längre något fult. Det blev uppmuntrat.

För att få till skott denna lagstödda häxjakt har SGT och andra varghatare anammat radikalare lobby-metoder. Skelett av grävling har skickats till dem som i övrigt är fiender till Jorden men som valt Vargens sida i denna strid. Mordhot och utpressning som en del i vad det innebär att ta ställning för Vargen.

Inte nog med att tusentals jägare ger sig ut på häxjakt i skogarna och glatt skadeskjuter fyra vargar, berövar dem sina testiklar, så vill även vetenskapen vara med och slåss mot sin uråldriga fiende. En zoolog kritiserade jägarnas barbariska hets och förespråkade mer civiliserade metoder. Metoder som är mer propra för moderna människor. Metoder som att ”vargexperter” om vårarna beger sig till varglyorna och med sofistikerade sprutor avlivar valparna.

Vargens relation till civiliserade människor har inte skiljt sig nämnvärt från den grundläggande konflikten mellan vildhet och civilisation. En vild människa respekterar vargen som en jämlik jägare och visar vördnad inför dess ande. En svensk jägare från Norra Dalarna hatar vargen för den rädsla den inger henne, den vilda frihet som vargen representerar i sin graciösa gång, sin sång som borrar sig djupt in i det hårdaste av mekaniska hjärtan, med den vishet om vilka vi människor egentligen är lysandes i deras ögon. Hon hatar vargen för att det är en jägare som fortfarande vet hur man respekterar liv och visar sitt byte vördnad. Till skillnad från de tvåbenta som ser sig äga såväl vilt som tamt liv att förgöra eller låta leva. Som med alla konkurrenter eller varelser som speglat den civiliserade människans ursprung, människor som icke-människor, har de blivit förföljda, i många fall utrotade.

Runt år 1000 beräknades Jordens mänskliga population till 100 miljoner; vid sammatidpunkt beräknar arkeologer, etnologer, historiker och antropologer att vargen var det mest utspridda rovdjuret på Jorden. De var till antalet fler och kunde återfrinnas på platser där vare sig civiliserade eller vilda folkslag levde – från den eviga isens land till den solfjättrade öknens hetta.

Idag talar ”experter” om att vargpopulationen består av 100-200 000 vargar. Tusen gånger så få som de en gång varit! Tusen gånger! Moder Jords mest populära byracka reducerade till en spillra av det ludna vilda.

Under 1800-talet, 1900-talet, eller för den delen även flera århundraden innan dess missade historieskrivarna att skriva om ett av de största folkmorden som ägt rum. Ett folkmord som ännu pågår, om inte med stöd av staten eller vetenskapen så i form av de SA-inspererade förtrupperna inom SGT:s underjordiska rörelse. Jägare som följer upp spår av varg, skjuter, gräver ner kropparna och tiger om att ens någonsin sett mer än spår av varg.

Men då är det alltid ockupationsmakten, segrarna som skriver historia och vad är vargen om inte ett hot mot människan och hennes rikedom? Ett hot mot de tre stackars små grisarna, mot fåren, mot Krösa-Maja och nyfödda barn. En genom historiens gång ständigt närvarande terrorist, en ulv i fårakläder, ett monster som hotar demokratin, människans frihet och rätt till ägandeskap. Mördandet av miljoner och åter miljoner ulvsystrar och bröder var nödvändigt för utvecklingen, självförsvar, av hänsyn till kvinnor och barn, för att tämja fanskapet.

Hade vargen varit den som skrivit historien hade Jorden varit vild och fri från maskiner, staket, stängsel, galler, fri från det verkliga monster som gömmer sig bakom mormors miljömärkta fairtrade-glasögon.

Medan jag skriver detta flyger kajor vakande utanför mitt galler, stärker vetskapen om att vi måste slåss tillsammans, stärka banden mellan de som försvarar livet, människor som icke-människor.

Precis som fallna ulvkrigares andar var med mig när jag attackerade det som dödat en skog jag älskat och älskar i mitt minne, finns de därute hos er när ni bestyckar er kärlek till allt levande, ert hat mot förtryckande krafter. Men de kommer att finnas där så länge livet och dess motståndskraft existerar. Det kommer inte våra levande Vargbröder och systrar. Så som de fallna ulvarnas andar finns med oss som valt Livets sid, förväntar de sig att vi finns med deras levande familj, barn och barnbarns barn.

Enligt Carina Solöga Hagman tolkar hon i ”Djurens Språk” Vargens budskap som ”det du ger är det du får tillbaka.” Det är dags att ge vargen vad den förtjänar: Rakryggade bundsförvanter som är lika dedikerade att slåss med sina liv vid vargens sida, som moderna jägare är dedikerade att slåss mot det vilda.

Vargen kommer och den är inte ensam.

För en vild framtid utan fångenskap.
Jonatan Strandberg, KVA Västervik Norra, 16/1/2010

”Han ska få så han tiger”

 

 

Denna utnötta mening har förföljt mina tankar det senaste dygnet. Den har manifesterat sig i olika symboliska uttryck. Jensens ord om den dominerande kulturens tystande av det vilda. Om patriarkatets tystande av mänsklighetens ena halva. Tankar kring hur civiliserade människor i olika tider på olika platser, på olika sätt upplevt något som för dem blivit obekvämt, något som ifrågasatt deras maktposition – i sitt sociala sammanhang, i sin geografiska omgivning, i universum. Förargats och bestämt sig för att tysta detta störande väsen. ”Hon ska få så hon tiger, den häxan/horan/skökan/fittan/”. ”Den besten ska få så den tiger”. Tysta med våld, hot om våld, kuvande.

 

Jag fastnar länge vid tanken på att jag i snart sex månader varit oförmögen att skriva, att tala, att formulera det hat jag känner, den kärlek jag saknat och saknar, den smärta jag låter ruttna och förmultna inombords. Tystad. Jag finner sällan eller aldrig ord. Jag finner sällan eller aldrig det mod som krävs för att åter låta mina ord skapa och berätta. ”Han ska få så han tiger.”

 

De senaste sex månaderna har jag flytt orden. Låtit en ordlös tillvaro presentera sig som den enda möjliga tillvaron och utan ord att minnas med, ser jag inte heller vad jag lämnat bakom mig, vad jag alienerats ifrån. Under intervjuer, i samtal, i känslomässiga gräl eller diskussioner, bygger ordlösheten en mur och blir ofta undvikande svar, lögner, tystnad, ilska och aggressiva motangrepp. ”Låt mig vara, för fan!” Jag ser att jag flyr och känner varför jag flyr, obehaget, men glömmer det så fort min tystnad får den jag talar med att tappa lusten. Bäddar tryggt in mig i fyrkantiga tankar och låter resten falla i glömska. - Nästa samtal – samma innehåll men mina tidigare flykter fallna i glömska. ”Men du sa ju så!” ”Nä, det har jag aldrig sagt” ”Jo, du sa precis så” ”Nej, då måste du ha hört fel. Jag har aldrig sagt så. Jag vet väl vad jag själv har sagt.”

 

Jag tror jag har börjat se orden för något mer än skrämmande, mer än en virvelvind av hotfulla symboler – våld, hot om våld, tystande – jag tror att jag börjat minnas och se orden som en nyckel till depressionens bojor. Staten är inget att vara rädd för men inte heller en fiende att underskatta. Ord. Styrka. Tillbakatagande av makt.

 

”Han ska få så han tiger”

 

Som Pattrice Jones skriver om i ”Aftershock: Confronting Trauma in a Violent World: A Guide for Activists and Their Allies” - människor är ett snattrande släkte. Andra djur har sina säregna egenskaper. Människan – hon snattrar, pratar, skvallrar, berättar historier. Att vara ordlös är, i en mänsklig symbolbaserad kultur, att vara maktlös.

 

Staten kommer att besegras. Civilisationen kommer att krossas. Av oss. Vanliga människor. Med alla till buds stående medel.

 

 

För er som undrar varför jag slutat skriva eller överlag vart jag tagit vägen så har jag inte känt mig speciellt motiverad att skriva. Jag har av någon okänd anledning bosatt mig i det mest urbana området i sverige och pysslat en del med fångkamp på olika sätt. Nu har jag dock sagt upp kontraktet på min urbana tillvaro och söker en ny tillvaro där jag kan skapa balans i mig själv och finna glädje i kampen igen. Att få vistas i omgivningar där det finns naturliga och självklara sammanhang.

Jag har inte givit in för repressionen eller blivit komfortabel i fångenskapens invalidiserande ansvarslöshet. Däremot är jag medtagen och behöver komma vidare, vilket kommer att ta sin tid.

Så nu söker jag efter någonstans att leva utanför staden inte alltför långt ifrån förbindelser till omvärlden.


Något som behöver spridas:

BILLY, COSTA OCH SILVIAs FALL!!!
http://againstthewaiting.blogsport.de
http://www.silviabillycostaliberi.tk/

Tack för allt stöd!
Stå upp för det vilda och bekämpa civilisationen med alla medel tillgängliga!

Anarki och återförvildning
J

AGAINST THE WAITING

Intressant om Europastatens kamp mot terrorism: TESAT2009


Även SÄPO har lärt sig nyspråk:

Radikalisering

Människor radikaliseras av olika skäl och i olika miljöer. I vårt arbete har vi ändå kunnat identifiera gemensamma drag i radikaliserings-processen. Dessa är synliga vare sig personen väljer att gå in i en vänsterextrem autonom miljö, en högerextrem vit makt-miljö eller en islamistisk miljö.

Några av de tydligaste gemensamma dragen är:

• upplevelser av orättvisor och kränkningar av den egna personen eller av andra som man identifierar sig med,
• attraktion till förenklade världsbilder där världen delas in i goda och onda krafter, och
• känslan av tillhörighet i en liten sammansvetsad grupp med stark gemenskap och lojalitet där man anser sig ha en plikt att kämpa på det godas sida, med våld om så krävs.

Det går också att särskilja drivkrafter som kan förklara varför personer ansluter sig till en radikal grupp:

• En kategori personer drivs framför allt av ett sökande efter meningen med livet.
• Andra drivs i första hand av att de upplever starka orättvisor i omvärlden.
• Ytterligare en grupp kommer i kontakt med den radikala miljön genom vänner, föräldrar, syskon eller andra släktingar som redan befinner sig där.

Avradikalisering

Att bidra till avradikalisering är en central del av Säkerhetspolisens förebyggande arbete. Vissa personer lämnar den radikala miljön som en följd av förändrad livssituation. Andra lämnar den som en följd av inre konflikter eller för att de tvivlar på dess nuvarande ledarskap.

Avgörande för en bestående avradikalisering är att personen upplever en större samhörighet med det omgivande samhället. För att åtgärder som syftar till att uppmuntra avradikalisering ska vara effektiva måste de bygga på frivillighet, dialog och personliga relationer. Fokus bör ligga på beteende — inte på ideologi. Med andra ord arbetar Säkerhetspolisens i detta sammanhang för att personer eller grupper ska avstå från att använda, främja eller förespråka våld i politiska syften. (Källa: SÄPO)

Jag och kamraterna, islamisterna och nassarna - vi är oskiljaktiga!

Som vanligt, efter stora omvälvande perioder planerar jag att sluta skriva. Vilket jag återigen är inne på...om jag inte har något intressant att skriva dvs. och för närvarande har jag inte det.

"Det är först vid muck voltan börjar" - Janne Eriksson

J

Den 20/6 släpps Jonatan på villkorlig frigivning om du vill ha fortsatt kontakt med jonatan så skicka brev till:

ABC Stockholm
Box 4081
10260 Stockholm





- Nothing ever burns down by itself
Every fire needs a little bit of help

17/04/10

Det var ett tag sedan jag skrev nu. Mycket tar energi, tankar och uppmärksamhet och det är svårt- tro det eller ej- att vara utanför paviljong 3 i såväl tanke som... ja fysiskt. Folks intressen härinne kretsar till stor del krig O.G, Werewolves, Black Cobras, X -team osv, och det är svårt att ventilera signär allt ogangster betraktas med misstänksamhet eller förlöjligas. Ibland accepteras en grön-anarkist och hyllas som "tjock tung", "ajaive" e.dy. och ibland föraktas en grön-anarkist för sitt porr-motstånd, för att vägra svälja kondom med div. i, för att inte ständigt  vilja gå en fight i korridoren, för att ha vän-relationermed kvinnor, för att ha haft fler besök av män än kvinnor osv. Men nu är det bara två månader kvar och infrastrukturen saboteras för fulla muggar- av en vulkan- ajaive! Flygtrafiken är inställd, vad mer kan en önska, och ett vattenfals torn i ett vattenkraftverk begick självmord innan det ens rests. Imorgon kommer mitt hjärta- det är första gången vi ses på 3 månader. 3 månader! Samtidigt som det är brutalt och smärtsamt så är det också ett tecken på hur snabbt tiden går. En 8 timmar lång dröm väntar oss imorgon. Och snart är vi tillsammans igen.  Zerzan kommer snart till Sverige igen och det är efterlängtat, även om jag missar det nu.  Bokmässa i juni, vilket jag kanske kan tajma en permission med. Fler ABC-grupper på g. Det händer saker och det känns som att den senaste tiden av hård repression slås tillbaka av allt som händer nu.

När jag häromdagen läste ut Lives less valuable av Derrick Jensen läste jag hans beskrivning av ett fängelse (Pelican Bay?) och tänkte att det kanske skulle vara intressant för de som läser detta att få Hallby-anstalten
beskriven. Bortom träden skymtar du strålkastare och en stor öppen yta- som en stor fotbollsplan, en industritomt eller något annat som hade förvånat dig, hade du inte sett skylten: "Kriminalvårdsanstalt Hällby". Tallarna och
granarna glesnar ytterligare och du ser nu att det inte bara är strålkastare utan även kameror. Vanliga, till utseendet standard, CCTV-kameror, runda roterande kameror och dess större ovalare kusin. En konstig känsla
av att något är fel fyller dig, något stämmer inte- obehag. (Denne känsla upplevde jag och min älskade utanför kirsebergsanstalten i Malmö i somras och finns nog vid alla tyngre anstalter) En mur. Nej, ett stängsel.
Nej, två stängsel. Först ett mindre stängsel med palestinatråd som markerar barriären, skillnaden mellan ett område där enget självstyrande existerar. Sen ett till, ett konstigt- vad är det för stängsel egentligen?
Ingen taggtråd? Du närmar dig och ser löftet om antalet volt, skulle du försöka klättra upp, som väntade dig-
 ett elstängsel som skapar en känsla av teknotopia, framtiden i händerna på teknokrater. Vad skriver jag egentligen, det är ju verkligheten mitt framför näsan på mig. Bakom elstängslet står muren i groteska
färger. Murens färger är lite som jag föreställer mig tapeterna i ett ex-sovjetiskt myndighetskontor.
Är du besökare hänvisas du till en liten konstig sak där du anropar plitsvninen. Du uppmanas att berätta  ditt personnummer, namn och att lägga din legitimation i ett litet fack. Det blixtrar till och ditt
ansikte jämförs med legitimationen (en spekulation). Om du är den som leg.et och personnr säger att du är, släpps du in genom en dörr i muren. Nu befinner du dig i ett slags ingenmansland mellan "mur och mur" där allt som finns är en lastkaj, två ingångar och kameror. Du går in genom dörren där det står "besökare". Som jag nu skriver det känns lite dumt- jag har ju aldrig "besökt" Hällby och kan nog inte riktigt fånga känslan. Du kommer in, får röntga allt du har med dig in, gå igenom båge, bli visiterad med detektor och till slut blir du inlåst i en liten besökscell och får vänta i upp till 30-40 minuter på din fånge. Om du nu är fånge kommer du ut ur huvudbyggnaden till en stor innegård på kankse två hundra meter gånger hundrafemtio meter.
På vänster sida, områdets kartsida, har du Paviljong 5, som är ett tvåvåningshus och behandligsavdelning. Som en liten anstalt för sig. De har självförvaltning, DVD-spelare på avdelningen, två telefoner per avdelning, minigolfbana på rastgården och mycket mycket mer. Ej omtyckt av övriga paviljonger. Sedan på lång sidan följer fyra paviljonger med olika avstånd mellan varandra. Den första är isolering och ungdomsavdelning. Den andra är normal men sägs ha långtidsinriktning med några livstidare. Den tredje är den där jag sitter. Den mest kampvilliga och besvärliga av alla paviljonger. Det sägs på de andra paviljongerna att de slutat intressera sig för när larmet går, de vet att det är på trean det går. Den fjärde paviljongen är "gäng-paviljongen" där de, om jag fattat det rätt, håller två gäng avskilda från varandra. Typ Asir och X-team tror jag, men jag hör bara lösa rykten. I varje paviljong (2-4) rymms 20 fångar men i pav 5 är det nog närmare det dubbla. Mitt på innergården är det en stor fotbollsplan som sedan övergår till en matsal där ingen äter och ett kök där, sedan årsskiftet, inga fångar får jobba. Parallellt med en väg emellan ligger gymnastiksalen, skolan och kyrkan i samma byggnad. Längre mot andra kortsidan ligger verkstadsområdet och programverksamheten. Alla byggnader går i gult tegel och svart tak. Kameror överallt- på strålkastarstolpar, allena på stolpar eller på väggar. Stängsel innan muren och stängsel i olika omgångar runt olika paviljonger. Intill fotbollsplanen, där paviljong 1 och 5 möts ungefär, ligger en swimmingpool stor som en mindre kommunalplantering som ingen får bada i. I paviljongernas (2-4) promenadgårdar ser det ungefär likadant ut. 15*25-30m, en grusgång runt en gräsmatta, stängsel med "normal taggtråd" runt grusgången. På gräsmattan finns tre stångställningar för träning- en för chins, en för armhävningar och en för dips- och några picknickbänkar, en fallfärdig grill och ett volleyboll-nät. En dag när jag gick på promenaden flög ett par knölsvanar övver huvudet och sjöng- det var fint- i övrigt har det nog aldrig hänt något på promenaden. Promenaden vaktas av två plitar- ett bås i ett av hörnen och ett på en av kortsidorna utanför stängslet, Kommer du gåendes från innergården till paviljong 3 får du först vänta på att en plit öppnar inifrån eller utifrån, huvudentrén som är en vit begallrad dörr. Väl insläppt står du i en hall som mycket liknar hallen
på ett dagis, precis så ja, och på vänster sida har du ett litet plitkontor. "Telefonkontoret" där samtal från
tjänstemannatelefonen öger rum. Därefter har du dusch/bastu/pissoar, som paviljongens två avdelningar delar på. Mittemot, på högersidan.är entrédörren till avdeling B. Därefter kommer det stora plitkontoret precis intill. Rakt fram, längst in i hallen är entrédörren till avdelning A. Plitkontoret har fönster mot båda avdelningarnas dagrum och det är alltid släckt i plitkontoret. Panopticon, någon? (Frågade en plit om hon visste varför det alltid är släckt, hon kunde inte svara)

 Innanför båda avdelningarnas entrédörrar är dagrumen med kök, spis, ugn, diskbänk, micro, ett kollektivt och ett privatkylskåt, samma med frys, ett större matbord, ett bord med bröd, te, kaffe och sovker mm... ett bord varpå maten serveras och såklart kriminalvårdens egenproducerade möblemang. De låga träsofforna med blå kuddar och de svarta stenborden med träben. En Tv hänger från väggen bredvid entrédörren och bakom den står på en liten hylla en bärbar DECT-telefon (som hela avdelningen delar på). Därefter kommer ett s.k studierum på höger sida, det som numera omnäms som mitt kontor: "Notariens kontor", med en dator, skrivare och lite reserv möbler samt en dammsugare. På vänster sida är två toaletter- en för vardera korridorsida. På vardera sida löper sedan celler, 5 på var sida, innan utgången mot promenadgården håller dig inlåst med sitt vita galler. I ett slags groventré står ett  torkskåp. I cell 4, om du drar upp dörren med strumpan som är fastknuten i handtaget, som på alla andra dörrar, ser du mig ligga i sängen och skriva. Men just nu är dörren fastkilan både upptill, nertill
och i mitten. Till vänster är handfatet, om natten även pissoar, spegel och bestick, tallrik, vattenflaska, termos och diskborste. Krokar bredvid där en liten gitarr hänger, en handduk och lutad mot väggen en större gitarr. där intill står en behållare jag har till handtvätt. En stol (obekväm). Sedan kommer skrivbordet som utgör större delen av cellens kortsida, ett element, galler-fönstret och den lilla luckan som släpper in luft. En hylla med TV och radio, på vilken jag hängt upp en mindre plansch till stöd för Silvestre. Under hyllan är sängen, eller britsen. På väggen ocanför är anslagstavlan fylld av bilder på min älskare, maskerade människor, fängelser, soli. hälsningar mm. Ovanför den en bokhylla med alltifrån Zerzans senaste bok och Terra Selvaggia till rosvatten och fänkålstandkräm. Intill den är en klädhylla upphängd på väggen. Allt detta på makalösa 2*3m. Hoppas jag får lust/ork/ro/chans att skriva mer framöver. Detta får räcka för nu. Och håll er borta från fängelset, det finns bättre sätt att göra av med energi- snitches get stiches!

För en vild framtid/ J.

21 april 2010

Jag sitter här i min ensamhet
på gullvivans konditori
Avskärmad från alkholisten som ber om mjölk,
Han har fyra barn
Det snöar utanför, ser jag från min vrå
Det skulle ju förfan inte snöa mer
det är April, jävla aprilväder...
Jag kommer ihåg vad jag tänkte
När jag följde dig, när jag gav mitt tysta
Ok att lämna mig
Det haglade då
Det skulle förfan inte hagla
Det var oktober
Haglet var all min tysta sorgsenhet, all ångest
som jag inte kunde uttrycka med ord
Allt, rasade, rasade nedför mina kinder
Rasade från himlen
Himlen som du och jag brukade titta upp på
från gräset, du vet, den där tiden innan all skit hände
Solen, månen
De ting som sammankopplar oss genom att finnas
Sammakopplar oss för att vi tittar på samma jävla måne
bara från olika platser
Luften som vi båda andas
Jag sitter i min egna cell, en helt annan
situation
sitter jag i världens cell
Den är mycket friare än din, men med
lika många förtryck, dock mer osynliga
Precis som jag i min vrå
Kanske skapar jag mitt eget galler
Eller så har jag alltid suttit där
utan att förstå att du är nyckeln
Jag saknar dig.

// I

Jonatan Strandberg
KVA HÄLLBY
BOX 100
640 45 KVICKSUND

Jonatan har suttit på isolering i ca en vecka. Han mår ganska okej... Han blir flyttad till en B-klass snart men vet inte var eller när ännu... Vi har fått en ganska sporadisk kontakt då det är svårt med telefonkort och jag har ingen mobil längre.Vet inte om det finns så mycket mer att säga. everything is fucked...

//I

Det går att säga mycket om de handlingar jag dömts för, det går att tycka och tänka mycket om dem. Det har det också gjorts. De som ansett mg vara galen. De som hyllat handlingarna och stått ut med mycket skit till deras försvar. De som spridit rykten om att jag sågat ner lyktstolpar- vilket jag fick höra i lund, i ett ekande tomt studentrum sånär som på en gammal militärhjälm, under Ockupationsfestivalen. De som kallade det ungdomligt förstånd. De som kallat det för terror handlingar. T.o.m chefanalytikern på Författningsskyddet gjorde ett utlåtande för att styrka vikten av repression mot denna typ av handlingar.

Vad de handingarna rent konkret haft för effekt i den civilisationskritiskt anarkistiska kamp jag menar mig delta i, med mål att stoppa en mördarkultur och ge plats för en mångfald av jordbaserade och hållbara kulturer, är ju inte svårt att se.  Masten var  ur funktion i en månad, lyftkranen gav en elektriker en liten kyss (om en vågar tro på SÄPO:s utredning) samt reparerades till den hutlösa kostnaden av 5000 kr. Det är ju en effekt som kanske gav en ekorre chansen att fly golfbanan medan den aktuella strålningen var avstängd och den sedvanliga intervallbundna huvudvärken, orkeslösheten och plågan var borta. Försenat PEAB:s schema en dag eller två. Men lär det inte har gjort, vad vet jag? Inte konkret åtminstone.

Dessa handlingar var aldrig ämnade att "KROSSA CIVILISATIONEN!" eller "STARTA EN EKOLOGISK REVOLUTION!" i ett slag. Det var resultatet av en inre revolt- ett uttryck för den asociala och individuella revolt som driver alla frihetskämpar framåt. De som driver isolerade kamper och individer att förenas med det kollektiva. De var handlingar sprungna ur en djurisk spontanitet och vildhet. - Vem skulle med strategi och eftertane ha handlat som jag gjorde?

Dessa handlingar bär med sig signaturen av en affektiv individ som tröttnat på allt vad vänster heter, tröttnat på allt vad  som innebär uppskjutandet av mördarmaskinens ofrånkomliga arkebusering eller föga troliga abdikering.

Jag vet att skulle jag läsa i DN efter upplåsning om hur liknande handlingar utförts,  hade jag  dansat en svängom  med min morddömde vän och skrattat tillsammans med honom. Bejublat nyheterna. Inte för att de skulle ha en avgörande betydelse i kampen mot den fångenskap vi fostrats till- utan för vetskapen om att en eller flera okända kamrater smakat på det vildas revolt och anslutit sig till det konstana kriget.

Många är de som pratat om behovet av strukturerat motstånd, om vikten av strategiskt motstånd, om hur motstånd måste se ut- om än subtila ordalag. Få -  mycket få- är de jag träffat som  bär i sina ögon brännskador från elden som brinner när hela ens varelse naken går upp i ringen mot en overklighet mycket större och starkare fiende. Med det sagt förringar jag inte den längtan och de gnistor av vilja som pyr i mångas ögon men inte tillåts brinna av rädslor, krockande val eller skygglappar. Jag har sett gnistorna och vet att de finns där. Förr eller senare hamnar vi alla i ringen och att själv ha valt att stiga in med en djurisk motståndseld brinnande i sig, om sig, har sina klara fördelar. Och frågan  är om alla dessa strateger lämpar sig för sina självutnämda uppdrag utan att ha elden brinnandes i sina ögon, sitt hjärta och sin ande- inte bara i sina tankar.

Mina handlingar bär även med sig en kontroversiell aspet som i den antropocentriskt styrda tankevärlden och vetskapen, bortförklaras eller görs till åtlöje utan någon som helst eftertanke- bara där uttrycks fiendeskapet och den konstanta konflikten mellan det okontrollerade vilda och det tama i koppel bundna. Genom att lyssna till våra mer eller mindre avlägsna släktingar och vänner, till vinden, till träden, vatten i alla dess magiska former, stenarnas evighetslånga  historier, fåglar, ekorrar, ormar och drömmar. Genom  att dyka ner i en sjö du känt sedan barnsben med frågan: Hur mår du? Vad kan jag göra för dig? Och få till svar bilder i huvudet och känslor som  i veckor kommer åter i drömmar. Drömmar om en livlös botten, om en livlös jord, om motstånd. Genom att höra vad som faktist pågår utanför våra isolerade individbaserade liv- uppbyggda som självbiografiska filmer- utanför den kromade ramen v rationalitet, hörde jag vad ingen någonsin sagt mig när jag frågat, vad som dolts för allt och alla genom rädsla och lögner, vad som förnekas in i det sista av även den mest välmenande- den nakna men ack så sylvassa sanningen. När jorden talar finns inga baktankar. Inspirerad av detta - med sjöns ljudlöst talande bilder inetsade i blicken, ledde min väg fram till dessa handlingar.

När jag nu befinner mig i fångenskap - den som  så många fruktar men redan lever i, utan någon frigivning inom synhåll - är det med tacksamhet jag ser på mina handlingar. Nej, inte någon glädjefylld eller nöjd tacksamhet - den smärta som orsakats mina älskade är lika oförlåtligt som den är overklig - nej, det är en tacksamhet för att jag fått träffas alla människor som  visat mig sitt stöd, blivit vänner, blivit kamrater, för att jag fått uppleva tusen extrema situationer som var och en stärkt mig eller lett mig till nya insikter, att jag härinne fått knyta band till och tilsammans med människor från vitt skilda världar bekämpa fångensapen om än på en beklgansvärd nivå i Sveriges värsta anstalt.

Vid sidan av tacksamheten finns ett stort ansvar för min omginings välbefinnande som jag flytt i skam. Det är med stolthet och stor tacksamhet jag omges av de mest lojala och kärleksfulla människorna.
Utan er hade kärlek och styrka bara varit två ord i en ordbok.
Utan er hade mina handlingar saknat den eld som faktist fick dem att skrämma staten.

- Handlingarna jag utförde var ett arv från ludditer, från häxor i alla tider, från hedningarna och okristna, från vildar i djungeln, på isen, i havet och på tundran, från missionärsstympade sexdårar i Amazanos, från alla stupade stamkrigares andar och det arvet som finns i oss alla, närvarande i varje ögonblick i såväl fägelsecell som gammelskog, väntar på att bli en aktiv del i våra liv -